Vi lever på en nästan klotrund jord. Ett klot som roterar runt sin egen axel samtidigt som det cirkulerar runt solen. Låter det som en självklarhet? Det är det otroligt nog inte för alla! Tvärtom växer skaran av människor som mot allt förnuft och alla observationer tror att jorden är platt och innesluten i någon slags ogenomtränglig kupol. Rymden är en lögn och ingen har varit på månen.
Det jag har sammanställt här är ett antal enkla bevis för att jorden verkligen är rund. De är resultatet av en flera år lång och tidvis intensiv debatt med en plattjordstroende och kan vara bra att ha som stöd för den som ännu inte dragits in helt och hållet i denna villfarelse. Att omvända den som redan är där har tyvärr visat sig vara mycket svårt, om inte omöjligt.
Observationer och bevis
1. Solen och stjärnorna rör sig över himlen med vinkelhastigheten 15 grader per timma.
Detta gäller samtidigt över hela jorden och är enkelt att observera – varenda solur fungerar enligt denna princip. Om jorden var en platta med himlakropparna roterande över den, skulle dessa 15 grader bara gälla vid nordpolen (omloppsbanornas mittpunkt). Vid alla andra ställen på jordytan skulle vinkelhastigheten ändras kraftigt under dygnet.
I figuren ser vi ner mot den förmodade jordplattan rakt uppifrån. Solen rör sig enligt pilen och sifforna anger klockslag. Vid soluret i nederdelen, med en tänkt placering någonstans i norra Afrika, illustreras problemet: Skillnaden i solens infallsvinkel från kl 6 till kl 7 är bara 10,5 grader, medan den mellan kl 10 och kl 11 är hela 85 grader. Detta ser vi aldrig någonstans på jorden! Endast i cirkelns mitt stämmer modellen med vad vi faktiskt kan observera.
Eftersom skissen är tvådimensionell men solen även i denna modell snurrar en bit över jordytan, blir skillnaderna i vinklar här något överdrivna. Detta är dock försumbart och har ingen betydelse för bevisets giltighet. Det är fortfarande enbart vid nordpolen som plattjordsmodellen stämmer med vad vi kan observera.
2. Det finns två himmelspoler, den norra och den södra.
I Sverige ser vi under dygnets mörka timmar hur alla stjärnor roterar moturs i cirklar där polstjärnan är nästan exakt i centrum. Detta kan vem som helst med synen i behåll observera. Samma sak kan ses i alla länder norr om ekvatorn. Riktar man en kamera mot polstjärnan och låter slutaren stå öppen några timmar ser det ut så här:
Söder om ekvatorn syns inte norra himmelspolen. Istället syns, åt andra hållet, den södra. Här ses stjärnorna (givetvis helt andra än dem vi är vana att se i norr) rotera runt denna himmelspol medurs. Ett långtidsfoto tagen mot södra himmelspolen kommer i princip att se likadant ut som det ovan.
Hur bevisar då detta att jorden inte kan vara platt? Se denna modell över hur man tänker sig plattjorden och himlavalvet (och som man menar är vad ”Enoks bok” beskriver):
I denna världsbild sitter stjärnorna fast på himlavalvet, som är det som roterar över den runda jordplattan. Centrum för rotationen är då nordpolen. (Jämför skissen i punkt 1.)
Här är det uppenbart att det bara finns en enda himmelspol – den norra. Den södra finns inte och kan inte finnas. Eftersom hela himlavalvet roterar, och dessutom anses vara en solid konstruktion (”förmodligen gjord av glas”), går det inte att ens i tanken få in en andra himmelspol – som dessutom skulle rotera åt motsatt håll – någonstans i denna modell.
Om vi istället tänker oss jorden som ett roterande klot, då stämmer alla observationer.
På norra halvklotet ser vi den norra himmelspolen, olika högt över horisonten beroende på hur långt norrut vi befinner oss. (Vid nordpolen hamnar den rakt upp i zenit.) Och motsvarande gäller på södra halvklotet.
3. Stjärnornas inbördes avstånd – så som vi ser dem – är desamma oavsett varifrån på jordytan de observeras och oberoende av deras höjd över horisonten.
Om stjärnorna hade suttit fast på ett himlavalv och därmed befunnit sig mycket närmare jorden, hade deras inbördes avstånd sett ut att förändras mycket under det att de förflyttats över himlen. Skissen nedan åskådliggör detta. Det jag ritat in är samma två stjärnor i olika positioner på ”himlavalvet” över den platta jorden. Så här skulle det alltså se ut om jorden verkligen var en platt skiva med ett fysiskt himlavalv över.
När de två stjärnorna befinner sig nära observatören är i detta exempel vinkeln mellan dem 11,5 grader. Då de istället befinner sig på andra sidan jordplattan, långt borta på himlavalvet, har vinkeln krympt till 6,5 grader. Detta uppfattar ögat som att avståndet mellan stjärnorna har minskat – något vi alltså aldrig ser i verkligheten. De välbekanta konstellationerna ser tvärt om alltid likadana ut. De är bara vid olika tidpunkter olika mycket vridna runt respektive himmelspol.
Slutsatsen blir även här att plattjordsmodellen inte stämmer. Enda möjliga förklaring till att konstellationerna inte ändrar utseende är att stjärnorna befinner sig mycket långt från jorden, så att detta så kallade parallaxfel blir försumbart. (En liten förändring kan observeras över tid, men det snarare styrker vår bild av universum eftersom det stämmer med hur jorden rör sig runt solen under ett år.)
4. Solens och månens visuella storlek är konstant oavsett position på himlen.
Det betyder att dessa himlakroppar inte kan befinna sig ovanför en jordplatta relativt nära betraktaren, så som det ser ut i plattjordsmodellen. (Se punkt 2 ovan.) Storleken på ett objekt är direkt proportionell mot avståndet till det. Om solen färdas bort från en betraktare måste den också i motsvarande grad se ut att minska i storlek. Ingen sådan storleksförändring sker. Oavsett om jorden är rund eller platt måste solen och månen därmed befinna sig på mycket stora avstånd från jorden samt befinna sig bakom jorden i förhållande till betraktaren när de inte syns. (För månen gäller speciella förhållanden eftersom dess synlighet för oss är beroende av hur solen lyser på den.)
Nedanstående skiss illustrerar problemet. (Klicka på bilden för att förstora den.) Ju längre bort solen kommer i sin bana, på konstant höjd över plattjorden, desto mindre blir vinkelstorleken, vilken motsvarar en visuell storleksminskning. Denna förändring är i plattjordsmodellen högs påtaglig – men den ses alltså aldrig i verkligheten. Skissen visar också hur solen ser ut att gå ner. Men den gör det olika snabbt beroende på hur långt bort den är (inte med 15 grader per timma, enligt punkt 1). Den kommer inte heller någonsin att sjunka under horisonten, eftersom det inte finns någon horisont i plattjordsmodellen.
Givetvis görs det försök från plattjordshåll att förklara hur solen och månen ändå alltid kan ha samma synbara storlek. Man föreslår t.ex. att atmosfären skulle fungera som en förstorande lins, ett förstoringsglas med varierande förstoringsgrad, så att när solen är långt borta och ljuset därmed har färdats genom mycket atmosfär skulle förstoringen vara större än på nära håll. Liknande ansatser görs att förklara varför sol och måne ser ut att gå upp och gå ner, när de enligt plattjordsmodellen aldrig gör det.
Ingenting av detta fungerar dock i praktiken. Det vi alla kan observera angående sol och måne – deras storlek, upp-/nergång och hastigheten de rör sig med över himlen – är att det är väldigt stabila förhållanden. Solen är alltid lika stor. Den går alltid upp och ner på samma sätt. Och enligt punkt 1 är hastigheten alltid 15 grader per timma. Ingenting av detta skulle vara så stabilt om det var atmosfäriska förhållanden som stod för förändringarna, eftersom dessa ändras snabbt och olika mycket på olika ställen. Det är helt enkelt omöjligt att förklara solens och månens rörelser i plattjordsmodellen!
5. Stjärnorna rör sig alltid i cirkulära banor runt himmelspolerna, oavsett varifrån på jorden de observeras.
Detta är ännu ett mycket starkt bevis för att stjärnorna befinner sig mycket långt från jorden och inte sitter på ett himlavalv nära oss. OM de hade gjort det skulle deras banor ses som cirkulära endast från nordpolen. Överallt annars på jordytan skulle de framstå som ovala.
I skissen framgår att förutsättningen för att kunna se en cirkulär bana är att observatören befinner sig rakt under banans mittpunkt, där vinkeln mellan banans plan (skuggat) och observatörens siktlinje är 90 grader. I plattjordsmodellen är alltså nordpolen den enda plats där detta fungerar. Skissens andra observatör befinner sig vid ett av Argentinas observatorier. Härifrån skulle alltså, om jorden var platt, samma stjärnbana se ut att vara oval. Men den är i verkligheten rund sedd härifrån också. (Själva den norra himmelspolen är förstås inte synlig ifrån Argentina, men de stjärnbanor som kan ses norrut är delar av cirklar och inte ovaler, vilket bevisar att punkten är giltig.)
Om du har svårt att föreställa dig hur det fungerar, prova detta lilla experiment:
Ta en rund tallrik och håll den så att du tittar vinkelrätt mot ytan. Den ska då se helt rund ut. Vinkla den sedan så att du istället tittar snett mot ytan. Nu utgörs periferin istället av en oval i motsvarande grad. Mindre vinkel – mer oval. Enkelt!
6. Solens position på himlen stämmer helt med en globmodell var man än befinner sig på jorden.
Det går att iaktta och mäta höjdvinkel och riktning vid vilket klockslag som helst då solen är synlig, och dessa stämmer med en sol som befinner sig så långt borta från jorden att ljuset kan anses parallellt och att jorden är ett klot.
Om vi anger position i form av vinklar, Longitud och Latitud, så är jordens radie oväsentlig. Det fungerar med vilket klot som helst och går därför att verifiera på en vanlig jordglob om man inte litar på beräkningar och CAD-modeller. På en platt jord skulle det inte gå att hitta tre orter på hela jorden där modellen överstämmer med verkligheten under två tidpunkter på dygnet.
Bilderna ovan hänger egentligen ihop med förklaringen i punkt 4. De togs fram för att jämföra med skissen där jorden antas vara platt, och syftet var att se om det skulle räcka med att jorden var rund för att tillåta solen att vara betydligt närmare oss. I bilderna syns två (i sista bilden tre) observationsplatser på jorden, varifrån solens läge på himlen noteras vid två tidpunkter. Tre olika avstånd (h) till solen undersöks.
För att stämma med verkligheten måste de båda vinklarna i respektive bild vara lika, vilket de som synes inte är. Skillnaden mellan observatörernas vinklar blir dock mindre ju längre bort från jorden solen befinner sig. Vid mycket stora avstånd närmar sig vinkelfelet noll och ljusstrålarna kan alltså då anses vara parallella.
Att allt detta stämmer är en förutsättning för modern astronomisk navigation. Navigera efter stjärnorna har människan gjort sedan sjöfartens begynnelse, men det moderna sättet att mäta himlakropparnas lägen och beräkna sin position på jorden utifrån dessa, utvecklades mot slutet av 1830-talet. De beräkningar man då gör bygger på s.k. sfärisk trigonometri. I denna variant av skoltrigonometrin är inte vinkelsumman i en triangel 180 grader, som vi fått lära oss. Summan är istället större, vilket beror på att tringeln man räknar på ligger på en sfäriskt yta – dvs jorden. Hade jorden verkligen varit platt skulle detta sätt att navigera inte fungera. Men det gör det alltså – och har så gjort i snart 200 år.
7. Kompassen fungerar bara om jorden är ett klot.
I plattjordssammanhang påstås det att kompassriktningarna är de samma och fungerar på samma sätt på jordplattan som på jordgloben. Norr pekar då mot nordpolen, liksom på globen, medan söder är ut mot plattans periferi. Så här tänker man sig att det ser ut:
Men här visar det sig med pinsam tydlighet hur plattjordstroende lägger fram idéer och teorier utan att ha ”tänkt färdigt”. För vad skulle det få för konsekvenser om världen verkligen såg ut så här? Jo, var någonstans man än befann sig på jordplattan och tittade söderut, så skulle man – om man inte befann sig på samma längdgrad – titta åt olika håll!
I södra Argentina skulle man titta neråt i bilden, och i Västra Australien nästan rakt uppåt i bilden, i nära nog diametralt motsatt riktning. Men vad vi i verkligheten ser är det som nämnts i punkt 2, att det finns en sydlig himmelspol precis som det finns en nordlig. Och det är alltid mot denna man riktar blicken när man ser söderut.
Med andra ord: Var någonstans på södra halvklotet man än befinner sig och tittar mot himlen söderut, så riktar man blicken mot samma område på himlavalvet! Kompassen fungerar alltså inte alls på plattjorden, så som man påstår att den gör.
Skissen nedan illustrerar problemet ännu lite tydligare. Södra himmelspolen är förstås en och den samma – det finns inte flera av den. Men i plattjordsmodellen hamnar den på olika platser, faktiskt hela vägen runt omkring jordplattan. En ”pol” som är utspridd på detta sätt, ja det bör vara förhållandevis enkelt att inse att det vore en omöjlighet.
Tre observationsplatser är inritade. En i Afrika, en i Australien och en någonstans ute på södra Stilla havet. Givetvis är denna ”karta” inte skalenlig (ett barn hade kunnat rita snyggare), men principen framgår med all önskvärd tydlighet.
8. Solens belysning av månen.
Det är tydligt att det är solen som lyser upp månen och att månen inte är en egen ljuskälla. Utöver själva månfasernas utseende, med den rundade gränsen mellan ljus och mörker som i sig avslöjar månens form, går det att se i kikare och teleskop hur månens berg kastar skuggor utifrån hur solen lyser på dem. Vid nymåne går det även att se den delen av månen som ligger i skugga.
Det går att verifiera att ljuset från solen är parallellt om man håller upp en boll i luften så att den belyses av solen när månen är synlig på dagen. Solen kommer då att lysa upp bollen exakt så som månen blir belyst. Det går även att avgöra var solen befinner sig och kommer att gå upp beroende på hur månen är belyst.
Månens olika faser kan omöjligt förklaras på annat sätt än med ett klotkoncept!
Från plattjordshåll har mig veterligt inte gjorts något allvarligt menat försök att förklara månens faser i plattjordsmodellen. Vilket inte är så konstigt om vi nu säger att det inte är möjligt att göra det. Man säger att vi helt enkelt inte vet hur det fungerar och fokuserar istället diskussionen på hur NASA ljuger för oss med alla sina bilder. Den som är lite konspiratoriskt lagd skulle nog kunna se det som en avledningsmanöver från plattjordshållet – när svaren saknas.
Sammanfattning av bevisläget
Som framgår ovan är det relativt enkelt för var och en att pröva och se att den gängse världsbilden stämmer. Bevisen bygger på observationer som inte kräver avancerad utrustning eller hög utbildning – det räcker med att ha tagit sig igenom grundskolans fysik- och matematikundervisning.
Med ett så starkt bevisläge kan man förstås undra över att somliga människor ändå är fast övertygade om att jorden är platt. Försöker man presentera bevisen för dem och kräver någon slags motbevisning så händer vanligtvis något av följande – eller alltihop. (Observera att inget av det nedanstående är påhittat eller nämnt för att göra ner dessa individer. Allt är sådant som kommit fram i diskussionerna och som också framkommer i de skrifter och videor som ”plattjordskommuniteten” lägger ut.)
1. Man plockar fram något gammalt dokument som sägs visa att en stor och erkänd vetenskapsman för länge sedan kommit fram till en helt annan slutsats. En favorit i sammanhanget är Nicola Tesla, som under sin yrkesverksamma tid bidrog till stora landvinningar inom el och energi men som på senare år blev alltmer excentrisk. En annan är Werner von Braun, vars gravsten man menar vittnar om att han insett att vi är instängda under ett ogenomträngligt himlavalv. Det är dock alltid svårt att veta vad dessa personer, som sedan länge är döda, verkligen har sagt och trott på. (I fallet von Braun blir påståendet extra märkligt med tanke på att det var han som i hög grad stod för utvecklandet av de raketer som tog människan till månen.)
2. Man hänvisar till enskilda händelser och tillfällen då det ser ut att ha framkommit andra resultat, vilka då visar att beviset inte stämmer. En favorit: ”Man ser mycket längre än vad som skulle vara möjligt på en rund jord!” Man gör också egna experiment för att försöka återupprepa dessa ”anomalier”. Dessa experiment faller dock alltid på att de inte utförts rätt eller att man missförstått någon faktor och mätt eller/och räknat fel.
3. Man presenterar ännu något gammalt och mycket hemligt dokument som sägs visa att ”överheten vet men de ljuger för oss.” Och man hävdar t.ex. att det inte finns några satelliter i omloppsbana runt jorden utan allt som vi använder till vardags – GPS och TV-sändningar m.m – använder markbundna system och radiovågor som ”studsar mot himmelskupolen”, eller att sateliterna i själva verket svävar runt i ballonger. Den som vet något om fysik, och inte minst om meteorologi (och kanske själv riktat in en parabolantenn), kan direkt inse att inget av detta skulle fungera, men utan den kunskapen – och med en redan etablerad misstro mot ”överheten” – är det alltså möjligt att se sådana påståenden som bevis.
4. Själva den kunskap som ligger bakom ovanstående bevis ratas. Det är kanske den enklaste vägen, och den blir logisk om nämnda misstro också innebär en misstro mot hela utbildningsväsendet. Man menar att naturvetenskapliga studier innebär hjärntvätt och att vetenskapen är en stor samling lögner. Vad man då missar är att samma vetenskap som visar att jorden är rund också är den vetenskap som gett oss datorer, flygplan och magnetröntgen osv. Naturlagarna är de samma.
5. Om man helt enkelt inte kan förstå bevisen ovan, gör man en avledningsmanöver och övergår till att lyfta fram exempel på hur ”överheten” lurat och lurar oss – hela tiden och på alla möjliga områden. Allt i tillvaron är ett sammelsurium av konspirationer. Givetvis kan det finnas sanningar i detta, men ingenting av det har med jordens form och universums fysik att göra.
Har människan varit på månen? Har ingen betydelse. Ljuger NASA om ISS (International Space Station)? Har ingen betydelse. Var det USA:s regering som iscensatte 9/11? Har ingen betydelse. Sprids det ”chemtrails” i atmosfären för att göra oss till fogliga medborgare som inte ifrågasätter överheten? Har ingen betydelse. Fanns det jättar i forntiden som var ättlingar till en ohelig allians mellan fallna änglar och människor? Har ingen betydelse.
Nej, bevisen för att jorden är rund är verkligen hårda och orubbliga. Ingen behöver vara orolig för att ha blivit lurad i det avseendet.
Lars Bergman 