Herrens hus

En diskutabel berättelse om frälsning och helande

Någonstans i närheten, inte långt från vägkorsningen, ligger ett hus. Det är ett ordinärt enfamiljshus, med röd panel och tegeltak, men det har med åren blivit ganska förfallet. Ägaren är en sur och vresig gammal man som varken tar hand om sig själv eller sina ägodelar. Högar av skräp växer i de olika rummen, mögel frodas både i badrum och kök, och på utsidan ruttnar panelen. Eftersom han dessutom aldrig tvättar sig eller bryr sig om att vädra är luften tung och kväljande av diverse odörer.

Så en dag kommer Herren Jesus gående. Han känner väl till huset för han har gått där förbi många gånger. Ofta har han stannat till vid grinden en stund och tankfullt låtit blicken fara över den skamfilade fasaden. Ibland, när han sedan fortsatt sin vandring, har det hänt att han vänt sig om för att få en sista skymt av huset just innan han svängt runt hörnet.

Men den här dagen fortsätter han inte. Istället öppnar han sakta den gnisslande, rostiga grinden och banar sig väg genom grönskan fram till ytterdörren. Han ser upp mot den sönderfallande skorstenen, skakar sorgset på huvudet åt de trasiga tegelpannorna och stryker med en suck över den ruttnande panelen. Han känner husets lidande under den ondsinta ägaren. 

Huset, som sedan länge slutat hoppas, känner plötsligt en närvaro, en kraft som skakar det i grunden och väcker det upp ur dess dystra slummer. Det ser genom sina trasiga fönsterrutor på Herren Jesus, vars kärlek så tydligt strålar från hela hans varelse, och en känsla av både bävan och glädje sprider sig genom rummen.

Nu talar Herren, och hans ord är på samma gång milda och avslöjande. Det var ju huset självt som släppte in den nya ägaren, en gång för länge sedan. Det hade lyssnat till hans fagra ord om ny färg och modern inredning och trott att allt skulle bli så fint och bra. Men allt som sades den gången hade visat sig vara lögn.

Till slut säger Herren något som får husets hjärta att klappa snabbare. Det kan knappt tro det – skulle han, som är Kungarnas Kung och Herrarnas Herre, han som hör hemma i de finaste palatsen, vilja flytta in i detta totalt nergångna, stinkande ruckel? Ja, till slut går det upp för huset att det verkligen är sant, och med glädje bjuder det Jesus att stiga in och ta den gamla ägarens plats. 

Betalningen? Ja, den är redan given. Den erlades till fullo en gång för nästan två tusen år sedan, på ett grovyxat träkors i Jerusalem. En köpeskilling som för oss är svår att förstå men som den gamla ägaren är tvungen att acceptera. Surare än någonsin, och med ett mummel om hämnd, smiter han ut och går snabbt över gräsmattan på baksidan. Innan han kliver över staketet och försvinner längs gatan kastar han en sista blick på det som varit hans hem under så lång tid, och när han skymtar Jesus i ett av fönstren på nedervåningen fylls hans blick med ett obeskrivligt hat. Men han är samtidigt rädd, mycket rädd, och vågar inte stanna.

Det första Jesus gör, sedan han äntligen fått flytta in i det hus han så länge åtrått, är att öppna alla fönster på vid gavel för att vädra ut den unkna luften. Samtidigt slänger han ut de stinkande skräphögarna och kör iväg med dem till en sopcontainer i närheten. Därefter skrubbar han golven med såpa, riktigt noga och en gång extra för säkerhets skull. 

De läckande vattenrören kommer härnäst, nu när det åter blivit möjligt att andas utan att känna sig äcklad. När sedan även de trasiga tegelpannorna blivit utbytta är det snart torrt och mögelfritt både i köket, badrummet och hallen, där det runnit från taket.

Efter denna behandling känner sig huset som nytt. Herrens närvaro där inne fyller dess sinne med ro, och den friska doften av såpa utgör en stark kontrast till den fräna stank som tidigare legat som en tung filt över taknocken. Friheten är så härlig att huset, som varit tyst så länge, nu börjar nynna på en sång. Det är en glädjefylld sång, fylld av tacksamhet över det som Herren har gjort. När Jesus hör den stannar han upp ett ögonblick för att lyssna. Han sluter ögonen och ett leende lyser upp ansiktet. Hans hus sjunger!

Så går det en tid. Huset njuter av sitt nya liv och struntar blankt i om solen skiner eller om regnet smattrar mot takpannorna. Allt har ju blivit bra nu. 

Herren stökar runt där inne, och huset gläder sig över hans ständiga närvaro. Men vad det inte vet är att dess nya ägare är i full färd med att planera ett stort renoveringsarbete. Skillnaden var ju så markant efter den inledande storstädningen, och känslan av renhet så total, att huset helt glömt bort den fallfärdiga skorstenen och den ruttna panelen.

Men det finns något mycket värre, något som aldrig kommit till husets medvetande, om än dess konsekvenser i form av spänningar och ångest ofta plågat det. Det är något som äventyrar hela dess existens – grunden har satt sig och spruckit!

Jesus är väl medveten om vilket omfattande renoveringsarbete han har framför sig. Hans avsikt är att förvandla det som en gång varit ett förfallet ruckel till ett strålande slott, och för att detta ska gå måste grunden åtgärdas. Han funderar länge över arbetsgången, beräknar påfrestningarna på överbyggnaden och gråter emellanåt över den smärta som han vet att huset måste genomgå. 

En dag kommer så en hel hop änglar farande. De omringar huset och tar ett fast grepp om hela överbyggnaden. För huset är detta en upplevelse av total glädje och frid. Det upplever den himmelska närvaron starkare än någonsin, och om det förut burit på några frågor och tvivel försvinner nu allt sådant i den flod av glädje och tillfredsställelse som genomfar det.

Men änglarna är inte där för att ge en känslomässig kick utan för att stötta huset då Jesus ger sig på själva grunden. Och när han inleder det arbetet känner huset plötsligt hur den gamla ångesten kommer tillbaka med full kraft. Det skakar och gnisslar, TV-antennen svajar oroväckande sedan ett fäste rostat sönder, och i vardagsrummet krossas ett av fönstren i ett moln av glassplitter. 

I sin ångest ropar huset på Herren. Det ser honom inte eftersom han är under det, fullt sysselsatt med att laga grunden. Men när Jesus hör ropet lägger han ifrån sig mursleven och kryper upp. Han tröstar huset så som bara han kan trösta. Ångesten ger vika.

Herren stannar ganska länge däruppe. Han sitter vid köksbordet och lyssnar till de olika ljud som alltid hörs i gamla hus. Det knäpper i golven. Det brusar i elementen. Och kylskåpets kompressor startar med ett skrammel. Herren ler, tänker att han får byta ut kylskåpet också. Men inte än, först måste grunden bli klar.

När han återvänder till arbetet är huset lugnt igen. Det vet att Herren har allt under kontroll, att han inte ska överge det eller låta det rasa ihop. Ändå dröjer det inte länge förrän historien upprepas. Ångesten kommer krypande, huset skriker och Herren får åter avbryta arbetet för att sitta en stund i köket och trösta.

Arbetet går således långsamt. Men Herrens tålamod är oändligt, aldrig någonsin kommer han uppstörtande med en irriterad förebråelse på läpparna. Han vet så väl hur det känns, för en gång var han själv ett hus som plågades så till den grad att det faktiskt rasade samman. Han vet!  

Så småningom kommer den dag då arbetet är färdigt. Änglarna, som hela tiden stöttat huset, får släppa taget och återvända till himlen, och Jesus själv slår sig ner i trädgården där gräset nu är klippt och ogräset bortrensat. Han far med blicken över fasaden och nickar förnöjt. Det blev bra!

Huset självt känner att det fått en helt ny stadga i livet. Där golvet tidigare gungat finns inte ens något gnissel kvar. Och så rakt allting har blivit! Det känns helt underbart.

Under veckorna som följer arbetar Herren ovan mark. Han byter panel, skrapar fönsterkarmar och tilläggsisolerar. Det är ett arbete som också innebär en viss påfrestning för huset, men jämfört med vad det tidigare fick gå igenom är detta ingenting alls. Dessutom ser det ju Herren hela tiden.

Men så en dag, när Herren som vanligt sitter i köket och dricker sitt morgonkaffe, börjar han försiktigt förbereda huset på att det kommer att behövas ytterligare reparationer av grunden. Det han gjorde förra gången var en genomgripande lagning av det mest akuta förfallet, men det finns ytterligare skador som också måste tas om hand innan de förvärras.

Huset hör nog det Herren säger men eftersom det handlar om något väldigt obehagligt vill det inte gärna tro att det är Herrens röst det hör utan väljer att hoppas att det är något som kommer från dess egen fantasi. Det vill så gärna att livet ska fortsätta att vara lika mysigt som nu.

Men det är ingen fantasi. Nästa dag kommer änglarna tillbaka för ännu ett stöttande uppdrag, och snart är Herren åter sysselsatt med att hasa runt under golvplankorna för att räta upp och stabilisera grundmuren. Och åter igen känner huset hur tillvaron gungar. Det borde ha lärt sig, kan man tycka, borde förstå att Herren alltid har allt under kontroll. Men nu är det så med hus att de väldigt lätt drabbas av panik så fort Herren kommer utom synhåll. Detta hus är inget undantag, det skriker och Herren får trösta. Precis som första gången. Om och om igen.

Ja, så fortsätter historien. Herren arbetar på sitt hus, och det blir mer och mer likt det drömslott han ser för sin inre syn. Och visst känner huset att det händer saker, att det faktiskt håller på att förvandlas från det ruckel det en gång var, till något betydligt vackrare. 

Men det gör fortfarande ont varje gång Herren tar itu med något stort renoveringsprojekt. Och dessa finns det gott om i ett gammalt hus – det vet ju varje ägare av ett sådant.

1 Kor. 3:16