Det här blir en ny erfarenhet för mig. Ja, inte att predika – det har jag gjort många gånger. Men jag har alltid satt en ära i att tala fritt, med bara några stolpar till hjälp för minnet. Jag fick tidigt lära mig att det var så det skulle vara. Då kunde man vara riktigt ledd av Anden.
Det kan absolut fungera så, och det är härligt när det gör det. Men det kan bli pannkaka också och det vill jag bespara oss idag, så därför provar jag nu att gå den andra vägen och läser ord för ord det jag skrivit under veckan. Det tycker jag känns väl så spännande.
När jag fick klart för mig att temat för dagen är ”vårt evighetshopp”, undrade jag först vad jag skulle kunna säga som inte redan sagts många gånger. Detta är ju det mest centrala i vår tro, att vi till skillnad mot dem som inte tror faktiskt har ett hopp. Ett som vi vet håller.
Sen slog det mig hur väl ämnet passar ihop med det jag delade när jag välkomnades in i församlingen nu i september. Den där händelsen för 12 år sedan när jag var i gravkapellet för att se mamma en sista gång inför begravningen.
För det var ju just detta hopp, att livet inte är slut när det ser ut att vara slut, som blev så levande när jag satt där vid kistan. Jag ska läsa några rader ur min bok för den som eventuellt inte hörde mig den 18 sept:
(Läs ur boken: ”Att skratta vid sin mors kista”, andra avsnittet.)
Ibland kan nog våra utläggningar av bibelordet bli lite torra och träiga. Det är så många fakta man kan förlora sig i, särskilt om man är lagd åt det akademiska. Är Anden med, finns ju ändå livet där och Ordet gör sin verkan. Så, torrt behöver inte vara dåligt. Känslor kan också lätt leda oss fel, så det finns absolut anledning att som predikant inte spela på dem och trissa upp en stämning.
Men jag tänker att det är något speciellt med detta evighetshopp. Åtminstone har jag väldigt svårt att inte bli känslosam när jag låter tanken stanna vid det som väntar oss efter det här livet. Och jag tror att det måste få vara så och att det just när det gäller detta enbart är av godo. Vi kan helt enkelt inte glädja oss för mycket över löftena vi fått!
Det må finnas många tankar om liv efter detta ibland världens alla filosofier och religioner, men vi vet – vi som smakat det – att det bara finns ETT hopp som verkligen är levande och som kan bära genom allt.
När jag var yngre, lite mer mitt i livet, tänkte jag inte SÅ mycket på evigheten och löftena som gäller den. Jag skulle tro att det är det normala, så länge livet rullar på någorlunda bra. Man gläder sig så klart över frälsningen. Jag minns särskilt hur jag kunde få totalt glädjefnatt när jag hörde Don Franciscos låt ”He’s alive”, där han ger röst åt Petrus när denne möter Jesus efter uppståndelsen och inser att det hemska sveket mot Mästaren är förlåtet:
”He’s alive! He’s alive! He’s alive and I’m forgiven, heavens gates are open wide!” Lyssna gärna på den låten ni som har tillgång till en streamingtjänst. Don Francisco var det alltså. Samma stavning som i San Francisco.
Men nej, inte så mycket fokus på livet efter detta. Mer här och nu. Och just hur intensivt här och nu kan bli, det vet nog var och en som har eller har haft barn hemma, genom alla åldrar med deras respektive problem och aktiviteter.
För min egen del avbröts allt detta abrupt bara ett par år efter Annas födelse och jag stod snart i stort sett ensam med hela ansvaret för hennes uppväxt och vår försörjning. Jag kan lugnt säga att i det skedet av livet såg jag verkligen inte fram emot tillvaron i himlen, om vilken Jesus säger så här i Mark 12:25: ”När de döda uppstår gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen.”
Eh… nej tack, vad jag behövde och längtade efter var en ny fru, och dottern ville väldigt gärna ha en ny mamma. Jag var ju fortfarande i familjebyggaråldern – himlen fick gärna vänta!
Så annorlunda det har blivit. Åren går, man glider naturligt över från den ena livsfasen till den andra – och den tredje. Och för somliga, inklusive mig då, börjar kroppsmaskineriet hosta och hacka mer än det borde och hoppet om ett annat liv, med en nyskapad kropp och utan plågor och tårar, lyser alltmer lockande.
Till slut kan inte ens det där med att ”bli som änglarna” förta glädjen längre. Tänk, att istället för att behöva en annan människa vid sin sida för att känna sig hel – en egen individ som man inte alltid kommer överens med och måste anpassa sig efter (förvisso en välsignad tillvaro på sitt sätt) – tänk att istället för det vara hel och komplett i sig själv och absolut tillfreds så …
Men, nej då, jag har ingen brådska. Jag hoppas på många års fortsatt kamp här i världen. Så länge jag behövs här och kan bidra på något sätt vill jag leva kvar i hoppet. Det härliga evighetshoppet.
Har ni tänkt på det, förresten, att i himlen är det förbi med allt hopp? Det gäller alltså inte bara helvetet, som Dante skriver i sin gudomliga komedi: ”I som här inträden, låten hoppet fara.” Nej, även i himlen väntar oss en helt hopplös tillvaro.
Dock inte riktigt av samma anledning som i Dantes beskrivning, och inte så som Job i sin syrliga ironi beskriver dödsrikets hopplöshet, utan hopplös för att hopp inte längre har någon funktion. Vi läser Rom 8:24 och allt klarnar: ”I hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på det han redan ser?”.
Alltså, när vi kommer hem och ser allt fullkomnas, då kan vi lägga undan vårt hopp i vapenhuset, tillsammans med allt annat vi inte längre behöver, alla kryckor av olika slag, och gå in i härligheten där vi får se ansikte mot ansikte och inte som nu i en immig badrumsspegel efter en varm dusch.
Jag ska strax återkomma till detta med att se. Men först en liten fundering om vad det kan ligga för några konkreta förhoppningar i tanken på det eviga livet. Vad är det vi hoppas på och ser fram emot – utöver det här mest grundläggande att döden är besegrad och vi för evigt ska få vara med Herren?
Är det hoppet att till slut få allt det vi saknar i detta livet? Det kan ju vara många olika saker. Den som lever i fattigdom kan hoppas på en tillvaro utan materiell brist. Den som är ensam kan hoppas på gemenskap och att bli sedd. Den som utsätts för övergrepp av olika slag kan hoppas på att få ro.
Och den som bara med stor möda kan stå på fötterna i kyrkan en söndag, och som måste hålla för öronen när lovsångarna klämmer i från tårna, kan hoppas på att få springa extremmaraton barfota på de gröna ängarna, och själv vara en som tar i från tårna tillsammans med den oräkneliga skaran i vita kläder.
Är det sånt här hoppet handlar om? Bara det? frestas jag att fråga trots det uppenbart härliga i tanken att all brist ska förvandlas till överflöd av Guds goda. Eller finns det något ännu härligare som väntar oss?
Nu tänker ni kanske att jag verkar ha glömt att vi ska få återse alla våra kära som gått före. Det har jag inte. Och det är naturligtvis underbart att tänka sig, och något vi till och med uppmanas i Bibeln att trösta oss med i tider av sorg. I 1 Thess 4, från vers 16 läser vi:
”När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.”
Men jag menar att det finns något som övergår allt detta.
Jag ska återvända till gravkapellet och den där dörren på glänt. Jag har försökt återge vad jag upplevde där och vad det fick för effekt i mig. Men när jag skrev den texten kunde jag inte riktigt hitta ord för att beskriva vad som genomsyrade luften under dessa ögonblick. Det fick räcka med att berätta om den jublande glädjen och skrattet som bubblade upp så oväntat.
Men nu står jag här och kan riktigt trycka på den förväntan som strömmade ut genom dörröppningen. Nästan som ett levande väsen i sig, mjukt vibrerande. Det glada sorlet därinne, det var inte bara glädjen att återse nära och kära och prata om det som varit.
Det var också detta pirrande tillstånd som bara kan uppstå i en festlokal med uppklädda människor som vet att de i vilket ögonblick som helst ska få se festens värd och huvudperson träda in. Den person de kommit att älska och längta efter utan att någonsin ha sett eller hört honom med sina jordiska sinnesorgan. Nu ska de snart, snart, ÄNTLIGEN få se honom sådan han är.
DEN förväntan…!
Vad jag vill komma till är att det ligger något särskilt i detta att vi ska få SE Gud. Något som övergår allt det andra och som det därför är värt att vi stannar upp vid i tanken och riktigt låter sjunka in, inte minst i en orolig tid som den vi lever i nu.
Jag utgår ifrån att vi alla har läst vad Bibeln har att säga om att se Gud – kanske många gånger. De ord som Jesus yttrar i bergspredikan är ju särskilt svåra att missa: ”Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud.” Men hur lätt är det inte att just det löftet mest passerar förbi, när han säger så mycket annat fint i det sammanhanget: Vi ska ärva jorden, bli tröstade, bli mättade på rättfärdighet osv.
Visst, det blir ju härligt att få se hur han ser ut också. Men den insikt som vuxit under de sista åren och som blivit till en längtan jag knappt kan uthärda när den kommer över mig, är alltså att det ligger något mycket större och mycket mer underbart i att få se Herren, än att bara få se honom …
Jag ska göra en liten utvikning och berätta om en annan uppenbarelse jag haft. Ett av de starkaste mötena med Jesus. Det är inte så att jag har haft väldigt många såna upplevelser, och jag är inte lika ivrig att berätta om allt, som jag var i min lite eldigare och oförståndigare ungdom. Vissa skatter vi får från Gud är bara för oss själva och dem ska vi vara rädda om. Jag har några såna också. Men det här gudsmötet nämner jag också i boken, och jag fick berätta om det på OAS-mötet i Borås 2010, så det är redan offentligt.
Det var så här: Hösten 2009 hade jag börjat ladda ner musik via internet, och jag satt en eftermiddag med min iPhone och hörlurar och skulle lyssna på Jean Michel Jarres gamla ”Equinoxe”. Jag ska inte dra alla detaljer, jag säger bara att på något sätt lyckades jag schabbla till det med volymkontrollen så att när första tonen i verket hördes, upplevde jag det mer som en spark i huvudet än som ett ljud. Jag hade volymen på max.
Det kändes konstigt i ena örat efteråt, men inte så mycket mer just då. Det tog ungefär ett dygn innan ljudkänslighet och tinnitus slog till med full kraft och jag så att säga fick träda in i Dantes Inferno. ”I som här inträden, låten hoppet fara.”
Den frasen kändes helt relevant. Gud fanns inte längre, det enda som fanns var ren dödsångest, dag och natt. Jag kunde inte sova annat än med sömntablett och då bara fyra timmar per natt. Resten av tiden ropade jag på hjälp från Gud, var han nu befann sig.
Och jag läste Davids psalmer, som jag tyckte märkligt nog speglade mitt tillstånd precis. Jag tänkte att David också måste ha lidit av tinnitus. Han uttryckte ju exakt samma förtvivlan som jag kände… Det var den livlina jag hade just då, och jag höll krampaktigt fast i den.
Detta fortsatte under tio fruktansvärda dygn. Det gick så långt att jag till och med smakade på tanken att avsluta livet, något jag aldrig varit i närheten av sedan jag blivit frälst 26 år tidigare. Tio dygn… sedan fanns plötsligt Herren igen, och det med besked!
Jag stod som så ofta i hallen framför en ikon med Jesus och orden från Matteus 11:28 som jag fått av en kär vän. Ni vet: ”Kom till mig alla ni som arbetar och är tyngda av bördor så ska jag ge er vila”.
Och plötsligt stod han där intill mig, Jesus. Osynlig för ögat men närvaron var högst verklig. Jag tror han la sin hand lite lätt på min axel, det kändes så. Och i samma ögonblick blev allt stilla. Stormen i mitt inre la sig. Vattnet blev spegelblankt. Och jag hörde mig själv säga: ”Nu är jag inte rädd längre.” Och strax därefter: ”Nu spelar det ingen roll om jag blir helad eller inte.” Sen gick jag och la mig och sov gott den natten.
Fantastiskt, eller hur? Men blev jag helad? Nej, inte där och då. Nästa dag lät det precis lika illa. Men ångesten var borta, och den har inte kommit tillbaka. Det tog ytterligare ungefär tre veckor innan det också började bli bättre i öronen. Jag hade samtal med vår kyrkoherde i Horred och jag fick komma till tinnitusteamet på Borås Lasarett. Och med allt tillsammans, tiden och de olika resurserna, och Jesus såklart, blev det faktiskt mycket bättre.
Det blev så bra att jag kunde vara med på OAS-mötet året efter, och då hålla löftet jag i min förtvivlan gett Gud, att om han gjorde så jag kunde vara med där igen så skulle jag gå fram och vittna för alla om hans under, vilket jag alltså fick göra under avslutningsmötet.
Men helad är jag fortfarande inte. Det har snarare blivit värre igen – förmodligen för att jag inte kunnat eller velat sluta lyssna på musik. Och producera egen. Det är så mycket som kan gå fel när man kopplar sladdar och vrider på rattar hit och dit.
Men minnet av den kvällen när Jesus stod vid min sida och hur det fick mina omständigheter att helt förlora betydelse, det minnet räcker för att jag ska kunna leva tillsammans med mina vänner Tinnitus och Hyperakusis. Ja, jag kallar dem ibland vänner. Inte för att jag egentligen tycker om deras sällskap, men tack vare nåd från Gud kan vi samexistera så länge det nu måste vara så.
Ibland kan jag till och med se något gott i deras närvaro och den begränsning av mitt liv som de orsakar: Det gör nämligen att jag är mer rädd om mig, särskilt när det gäller att inte stressa – något vi vet leder till livsfarliga sjukdomar om det blir långdraget.
Jag är också mer än förut medveten om hur beroende jag är av Guds nåd för att kunna leva. Vi glömmer det lätt när livet rullar på utan bekymmer. Det är inte skönt för egot att vara beroende, men det är väldigt bra för livet med Herren – och det evighetshopp som står i fokus idag.
Så långt denna utvikning. Poängen jag vill få fram är att det finns en plats nära Jesus där våra omständigheter, vilka de än är, inte har någon som helst betydelse. Känslan av hans närvaro fyller luften och tränger undan allt negativt. Det finns bara han och den frid han ger. Och detta utan att vi ser honom med våra kroppsliga ögon.
Tänk då hur det blir den dagen vi verkligen FÅR se honom. På riktigt. Inte bara ana i vårt inre, inte se dunkelt som i en immig spegel. Och när vi då ser, ansikte mot ansikte, ser vi inte bara hur han ser ut. Vi ser att han också ser på oss, så som han sett oss under hela vår tid här på jorden.
Det är i hans blick en människa blir och är till. Liksom inget liv skulle vara möjligt på jorden om inte solen ständigt såg på den. Men liksom vi inte kan möta solens blick utan att förstöra synen, kan ingen här se Guds ansikte och leva. För en bräcklig, jordisk kropp skulle det ljuset bli alldeles för starkt.
Att nu få möta Skapares blick …
Vi kan möjligen i våra allra bästa stunder ana. När två älskande ser varandra i ögonen, vågar hålla kvar blicken och sänka den inre garden – något vi sällan gör i någon situation, för den instinktiva driften att skydda det känsligaste vi har, vår själ. I de stunderna kan vi få uppleva en liten försmak av kärlekens verkliga väsen. När våra själar möts på djupet och vi inser att detta är vad allt handlar om. Den sanna kärleken och den ultimata njutning som hör till den – det är när två själar förenas till en och har inget eller väldigt lite med kroppar att göra.
Att nu få möta Skaparens blick …
Det är detta som blivit så starkt i mig på senare tid, att när jag får se in i Jesu ögon kommer inte bara mina eländiga omständigheter att förlora kraft. De omständigheterna har han ju då redan lyft mig ur och jag står i min nya kropp inför honom. Fri från smärta och alla tårar torkade av Fars hand.
Nej, det är mer än så, och mer än allt det andra, förvisso goda, som väntar i form av uppfyllda önskningar. Det handlar om att själva åsynen av Frälsaren, och kärleken som strömmar ur hans ögon, kommer att MÄTTA mig. Alla behov, all längtan, alla önskningar och allt jag känt begär till – allt blir tillfredsställt och uppfyllt utan vidare åthävor, bara i det rena mötet mellan våra blickar. Detta ser jag fram emot med en glädje som inga ord kan göra rättvisa.
För mig personligen är denna visshet som att ha fått tag i en ovärderlig skatt. Men det är naturligtvis inget nytt och unikt. Samma längtan efter att se Gud på det viset jag försöker få fram, går igen i den Bibliska historien, och jag är säker på att vi är fler här som blivit gripna av den.
Job hade absolut fått upp vittringen. Den hopplöshet han uttrycker i det vi läste förut var inte hans innersta tro. I kapitel 19 från vers 25 säger han:
”Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta.”
Att kung David också hade denna insikt och längtan framgår tydligt. I psalm 17 konstaterar han först att Gud ger sitt överflöd av goda gåvor även åt de ogudaktiga och fortsätter sedan, uppenbart utan bitterhet:
”Men jag ska få se ditt ansikte i rättfärdighet, jag ska mättas av din åsyn när jag vaknar.”
Även hos Jesu lärjungar fanns denna önskan att få se Gud, Fadern. Och, som det verkar, förståelsen att de i det läget inte skulle behöva något mer. I Joh. 14:8 säger ju Filippus: ”Herre, visa oss Fadern så räcker det för oss.” Varvid han får till svar att han redan har sett Fadern, i Jesus själv.
Men det var ju förstås inte den förhärligade Guds Son de fick se. Även om han redan i sin jordiska hydda var ett med Fadern. Och han längtade själv efter den dagen då han skulle få möta sina älskade människobarn, utan något skydd emellan för den starka strålglansens skull. Vi ser det i hans bön i Joh 17:24:
”Far, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig. Låt dem få se min härlighet som du har gett mig, för du har älskat mig före världens skapelse.”
Så länge vi är här i världen, får vi se på Jesus i den bemärkelsen att vi ser hans liv och hans uthållighet och genom det får styrka för det trons lopp vi ännu har framför oss. I Hebr. 12 läser vi:
”… låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet.”
Men när vi kommer hem, när kampen är slut, då gäller alltså något annat…
De förväntansfulla bröllopsgästerna som jag fick ana i gravkapellet, jag tror att det pirrade i dem just av den tanken. När som helst skulle de få se honom komma in i salen och uppfyllas av kärleken i hans blick. Uppfyllas och bli mättade. Lönen för all möda här på jorden.
Detta är det evighetshopp som med tiden rest sig högt över allt annat. Jag vill fortfarande springa extremmaraton på de gröna ängarna, och göra allt det andra som jag inte kan här. Den längtan finns absolut kvar. Men jag tänker att det finns en god chans att jag den dagen glömmer bort allt sånt och bara blir stående framför Herren och ser på hans ansikte, in i hans ögon. Vi kommer ju ändå att ha evigheten på oss, och begreppet ”ingen tid att förlora” kommer att vara sant på ett helt nytt sätt.
Jag ska mättas av din åsyn när jag vaknar.
Amen!
Lars Bergman 