För ett år sedan handlade predikan om att återgå till den första kärlekens hängivenhet. Utgångspunkten var allvarsorden till församlingen i Efesos, i Uppenbarelsebokens andra kapitel. Vi var också inne på tidens tecken och vad det kan vara som gör att vi lätt tappar bort den första kärleken. Det budskapet är fortfarande lika aktuellt.

Vi avslutade med några verser från 1 Petrusbrevet, och det blir vår utgångspunkt idag. Av en märklig slump (eller vad det nu är) visar det sig att de verserna passar väldigt bra även nu när temat är ”goda förvaltare”.

Så, 1 Petrusbrevet 4, verserna 7-10:

”Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” 

Goda förvaltare av Guds nåd … Det är annorlunda. I nästan alla sammanhang genom Bibeln handlar förvaltarskap om jordiska egendomar och rikedomar. Men detta är något himmelskt, en unik rikedom som Guds församling fått att förvalta.

Den här aspekten av förvaltarskap finns i GT också, men då handlar det om lagen. Esra var präst under fångenskapen i Baylon. Om honom står det, i sjunde kapitlet i boken som bär hans namn, att han hade ”vigt sitt liv åt att studera Herrens lag, att följa den och att undervisa Israel i lag och rätt.” 

När Esra av kung Artaxerxes fick i uppdrag att fara till Israel, där Jerusalem och templet nu hade blivit återuppbyggt, lät förordnandet så här: ”Du är utsänd av konungen och hans sju rådgivare för att undersöka förhållandena i Juda och Jerusalem med ledning av Guds lag, som du förvaltar.”

Ett annat exempel, från Malaki 2: ”Prästens läppar förvaltar kunskapen, från hans mun hämtar man vägledning, ty han är Herren Sebaots sändebud.”

När Jesus undervisar om förvaltarskap – och nu är jag i Lukas 12, inte 16 som var dagens evangelietext – då gör han det med uppmaningar att inte vara orolig för sin försörjning och inte samla rikedomar, utan ha fokus på himmelriket och lita på Gud. Och framför allt att vara beredda, på handling och uppbrott:

”Sälj vad ni äger”, säger han, ”och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara. Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande.”

Det är radikalt och det andas stor angelägenhet. Men mitt i denna utläggning har vi också något av det mest trösterika och betryggande vi kan få höra från vår Herre: ”Var inte rädd, du lilla hjord, er Fader har beslutat att ge er riket.”

Sedan följer så liknelsen om tjänarna som ska hålla sig vakna och tålmodigt vänta på att husets herre kommer hem från en bröllopsfest – en sån kunde vara i flera dagar. Det är tydligen väldigt viktigt att de inte somnar, men det verkar också vara osannolikt att de ska klara av det. För när husets herre kommer hem och faktiskt finner dem vakna, blir han så till sig att han ordnar fest för dem och själv passar upp vid bordet.

Här kan vi ana Guds nåd, även i en i grunden allvarlig undervisning. Hade tjänarna somnat, skulle de förmodligen inte bli straffade för det. Men de skulle gå miste om festen – och om den salighet som utlovas för dem som faktiskt hållit sig vakna.

Vi kan genomgående se att en god förvaltare har minst tre avgörande egenskaper: Trohet, ärlighet och hängivenhet. Det sista skulle jag säga gäller specifikt för det himmelska – lagen och nåden. Esras beslut att viga sitt liv åt Herrens lag. Paulus uppmaning till Timoteus att vara brinnande i Ordets tjänst. Och så då det Petrus säger till hela församlingen, att älska varandra hängivet och tjäna varandra med sina respektive nådegåvor. 

Nu sitter kanske en och annan och undrar när jag ska komma fram till uppdraget att förvalta skapelsen. Det som särskilt i vår tids klimatkris är så viktigt. Svaret är: NU.

Det här uppdraget ja. Det stämmer ju att det var människans ursprungliga uppgift i den värld Gud skapat. Att härska över alla levande varelser och att bruka och vårda marken i Eden, lustgården Gud planterade – som nog var menad att utbreda sig över jorden i takt med att människorna gjorde det.

Men Eden gick förlorad, och Jesus och apostlarna säger ingenting om detta förvaltarskap. Och Skriftet är i övrigt ganska tyst i frågan. Det är svårt att hitta något efter skapelseberättelsen som direkt uttrycker att uppdraget fortfarande är aktuellt. Men det finns förstås texter som går att tolka så. Kanske som tydligast, i det otydliga, är de strafftal från Guds profeter som nämner skapelsens lidande. Till exempel Jesaja i kapitel 24, där det står:

”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där; de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet.” 

Ur såna här texter, plus nytestamentliga ord om att försoningen i Kristus gäller hela skapelsen, inte bara människan, har det formats en ekoteologi, som svar på frågan om hur vi som kristna kan och bör förhålla oss till den lidande skapelsen. Den bärande tanken är då att Gud älskar sin skapelse och vill hela den, och att vi får vara delaktiga i det arbetet. Förvaltarskapet som de första människorna fick gäller fortfarande.

Det låter bra. Och det finns mycket riktigt en koppling mellan människans frälsning och hela skapelsens. Men ekoteologin menar jag missar en viktig faktor – att det är människans relation med Gud som är den springande punkten. Jorden sörjer inte för att vi förbrutit oss mot den, utan för att vi gjort det mot Gud! Om vi går vidare från Jesaja 24 till Hosea 4 blir den saken helt uppenbar:

”Hör Herrens ord, Israels folk! Herren väcker talan mot landets invånare, ty ingen trofasthet och ingen kärlek och ingen kunskap om Gud finns i landet. Förbannelser och lögner och dråp och stölder och äktenskapsbrott breder ut sig, blodsdåd följer på blodsdåd. Därför sörjer landet, alla som bor där tynar bort, också markens djur och himlens fåglar, och fiskarna i havet dör.”

Det är alltså människans synd, bortvändheten från Gud, som är grundorsaken till skapelsens lidande. Den är sjukdomen, och våra nutida utsläpp av allt möjligt skadligt är bara symptom. Om vi då lägger all vår kraft på att lindra symptomen, blir det som att behandla en svår infektion med febernedsättande medicin.

I ekoteologin glömmer man också, eller undviker för att den är för svår, en annan liten detalj som Bibeln ger oss – att Jorden är sparad åt eld. Den ska tillsammans med alla andra himlakroppar brännas upp, i en hetta så stark att själva grundämnena upplöses. Sedan ska nya himlar och en ny jord formas, ”där rättfärdighet bor”. Petrus är väldigt tydlig med detta i det andra brevets tredje kapitel. För att inte tala om hur ändens tid beskrivs i Uppenbarelseboken!

Psalm 102 uttrycker det lite mer poetiskt, men budskapet är detsamma: 

”En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut.”

Jag vet att allt detta av många tolkas som metaforer. Yvigt bildspråk. Jorden ska inte alls förintas, bara renas och åter bli sådan som Gud skapade den. Kanske har de rätt i just den detaljen. Men Guds dom över orättfärdigheten kommer vi inte ifrån. De fruktansvärda, katastrofala världshändelser som Jesus kallar födslovåndor. Detta framgår också i Jesaja 24, om man läser från början av kapitlet och inte bara plockar enstaka verser. Gör gärna det – läs alltså, inte plocka.

Så, här är två uppgifter som ser ut att krocka med varandra. Å ena sidan har Gud försonat allt med sig genom Kristus, det har vi i Kolosserbrevet 1, och Paulus skriver i Romarbrevet 8 att det finns hopp också för skapelsen. Men å andra sidan ska hela skapelsen förstöras när domen verkställs över dem som inte velat vända om från sin synd. I ekoteologin väljer man det ”snälla” och hoppar över det otäcka. Så får vi inte behandla Guds ord. Vi måste söka förstå helheten.

Men Bibeln är förstås irrelevant för den som inte tror. Världen ser problemen men inte den verkliga orsaken, och tankarna är som de alltid varit: Vi ska fixa det. Vi människor. Om vi arbetar tillsammans så löser vi det. Att detta tänkesätt också letat sig in i kyrkorna är inte helt uppenbart, för Gud nämns ju i ekoteologin. Men för den som läser uppmärksamt kommer det fram här och där. Som i dessa meningar, klippta ur en text av Lennart Renöfält, pastor och inspiratör i Equmeniakyrkan:

”… Forskarna hjälper oss att förstå hur mycket vår planet tål. … beräkningar av planetens gränser ger oss viktiga redskap för att vi som samlad mänsklighet ska kunna åtgärda problemen.”

Som sagt, det är inte fel i sig att värna jorden och allt som lever på den. Särskilt när vi lärt känna Skaparen, ligger det starkt i oss. I Ordspråksboken 12 vers 10 läser vi: ”Den rättfärdige sörjer för sina djur, men den ondes omsorg är grymhet.” Men tanken att om bara mänskligheten samlar sig, kan vi lösa problemen och rädda jordens framtid – det är inte en framgångsstrategi. Inte när vi vet vad grundproblemet är. Och mänskligheten kommer aldrig att bli samlad. Tvärtom splittras den alltmer. 

En analys jag hörde i veckan säger att vi är närmare ett tredje världskrig idag än vi varit sedan Cubakrisen på 60-talet. Och även om det inte kommer dithän, har vi den rasande utvecklingen av AI som redan gjort det näst intill omöjligt att skilja desinformation från verkliga fakta. Det är inget som främjar enhet, för att uttrycka det milt. 

Så här långt låter det ju rätt tröstlöst, med både klimatkris och allt det andra. Det kryper lätt innanför skinnet. Men vår Gud är all trösts Gud, och det hopp vi har som bär också i denna fråga är att Herren fortfarande har allt i sin hand. Världens tanke är att jorden till varje pris måste räddas och att vi själva måste göra det. Självklart ger det ångest, när man ser hur dåligt arbetet går. Men Gud har redan en plan, och han har all makt att genomföra den! Och alla Guds barn är omslutna av hans starka händer och behöver inte vara rädda hur det än stormar omkring oss.

När hedningarna, som det står i Lukasevangeliet 21, grips av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån och förgås av skräck i väntan på det som ska komma över världen, då säger Jesus till oss: ”Var inte rädd, du lilla hjord, er Fader har beslutat att ge er riket.” Och i psalm 102, där vi nyss läste mindre trivsamma ord, står också dessa: ”Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig.”

I ekoteologin ingår att vi kristna ska förmedla hopp till världen. Det ska vi! Men det hopp som går ut på att jorden med gemensamma krafter går att rädda, utan någon omvändelse till Gud, och att generation efter generation sedan kan leva gott på den, det är inte det sanna hoppet. Det sanna hoppet ligger i att Jesus ska komma tillbaka som segerherre i sin fulla makt och ära, och att Gud ska göra hela världen ny igen – på det ena eller andra sättet.

Men vad ska vi då göra, konkret? Hur ska vi förhålla oss, när vi lever mitt i detta spänningsfält och klockan tickar?

Jag tror det finns mycket att säga om det. Kanske kunde vi ordna en egen liten klimatkonferens, vi tre församlingar, där vi samtalar om vad vi kan göra utifrån vårt unika förvaltarskap? Ni kan ju ta med er den tanken.

Det konkreta jag har att bidra med idag är bara detta: Vi behöver, precis som jag sa för ett år sedan, växla upp. Men inte i klimatarbete, utan i vårt andliga liv. Återupptäcka den första kärleken, om vi tappat bort den. Hitta tillbaka till den attityd som drev oss i den första tidens gärningar. Helt enkelt, ge oss hän till Herren och hans ord. Om vi börjar där, vid korset, då tror jag vi finner både ett djupare lugn mitt i stormen och ledning för hur vi går vidare med alltihop.

…

Amen

Jag ska inte hålla er i högspänning nu, utan direkt avsluta tankegången från min lilla cliff hanger för tre veckor sedan, när jag sa att det finns en koppling mellan en högspänningsanläggning och vår dopgrav.

Jag hade tänkt säga något lustigt om att det naturligtvis inte är fråga om en fysisk koppling. Vatten leder ju elektrisk ström, och ja, vi kallar det dopgrav … Men det finns inget lustigt i elolyckor. För ett antal år sedan omkom en elektriker i Oskarshamns kärnkraftverk när han skulle utföra service i närheten av ena generatorn. Det skulle vara strömlöst, men någon hade missat en punkt i proceduren. Istället för 0 volt var spänningen drygt 20.000 volt på det aktuella stället. När mannen kom tillräckligt nära dog han, förmodligen på fläcken, av ett överslag, en miniblixt.

Det jag var inne på förra gången var att Gud i sin helighet kan liknas vid en högspänningsanläggning, som vi fallna människor inte kan komma nära utan att dö. Detta var den verklighet man hade att förhålla sig till i gammaltestamentlig tid. Men med Jesus har har allt förändrats. Gud är visserligen densamme. Jakob skriver i sitt brev:

”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.”

Men tack vare Jesus kan vi nu inte bara komma nära vår himmelske far – vi kan till och med krypa in i hans famn. Relationen är återupprättad. Det är den goda nyheten i Evangeliet.

Det finns en intressant detalj i liknelsen med högspänning. Jag tänker då på det att under en speciell omständighet faktiskt går att ta i något som är strömförande och berätta om det efteråt. Om man nämligen inte på något sätt har kontakt med marken och alltså är jordad. Det finns skyddsutrustning och verktyg som isolerar så att man kan utföra service under drift. Men man måste veta vad man gör. Det finns inga marginaler för misstag. Precis som det var när Gud fanns i tabernaklet under ökenvandringen och präster och leviter gjorde tjänst efter de noggranna instruktioner de fått från Gud genom Mose.

Vad har då detta med dopgraven att göra? Jo, det som gör det farligt för en människa att komma nära Gud utan Jesus är, om vi håller oss till liknelsen med högspänning, att människan då är jordad genom den syndiga naturen. Och det är den kontakten, med det jordiska, som bryts genom dopet. På ett sätt kan man se det som att vi får den skyddsutrustning som isolerar oss från det farliga. Men det finns också en mer dramatisk beskrivning i Bibeln. I Romarbrevet 6 står det: 

”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi ska leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”

I andra Mosebok 33 läser vi om hur Mose frimodigt bad att få se Guds härlighet. Det fick han också, säkert så att han blev nöjd. Men Gud sa: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva”. Detta dilemma har alltså fått sin lösning genom att vi i dopet dör och uppstår tillsammans med Kristus.

Egentligen skulle jag vilja sluta här, och så kunde vi sitta en stund och bara låta de här orden sjunka in. Det var nämligen detta som kom för mig när vi hade dop i april och några personer som döpts tidigare fick berätta kort om varför de låtit döpa sig. I svaren låg bland annat att det hade känts naturligt, man hade växt in i det och det visade på en ny inriktning. Ett svar fastnade särskilt hos mig. Det var Bengt som sa att när han funnit tron och Herren drabbade honom, upplevde han sig manad att låta döpa sig, för att liksom skölja bort det gamla livet och bli en ny människa.

Allt detta var ju rätt och riktigt. Det enda jag tänkte att jag skulle vilja lägga till, var just ordet från Romarbrevet som vi nyss läste. Men sen fylldes det på med tankar, och det var både härligt och väldigt svårt …

Nu är ju detta att dö och uppstå med Kristus knappast den personliga erfarenheten vi gör. Det hör istället till teologin bakom dopet. Och det var där jag började gräva.

Men jag fick problem. För vilken ände jag än började nysta i, hamnade jag snart i det som blivit en så stor vattendelare i kyrkans historia – nämligen frågan om vad som är ett rätt och giltigt dop. Gäller barndopet inför Gud, eller måste dopkandidaten först kunna uttrycka och bekänna en tro på Jesus?

Och hur är det med Anden? Det finns tre begrepp: Döpas i den helige Ande, få Anden och bli uppfylld av Anden. Hur skiljer de sig åt? Och hur är Anden kopplad till vattendopet? Enligt Svenska kyrkans lära får barnet som döps den helige Ande fullt ut och behöver sedan inget särskilt andedop. Men Bibeln beskriver inte uttryckligen något dop av spädbarn, och det vi läser i Apostlagärningarna är inte konsekvent när det gäller hur och i vilken ordning saker händer. Ibland kommer Anden direkt i samband med vattendopet, ibland senare. Vid ett tillfälle sker det till och med innan det ens varit tal om något dop. Och det kanske allra mest halsbrytande, berättelsen i Lukasevangeliets öppningskapitel om hur Johannes Döparen blev uppfylld av den helige Ande redan i moderlivet. Detta är inte lätt att reda ut.

Det vi bör kunna enas om är att begreppen döpas i helig Ande och få helig Ande är samma sak. Och både detta och dopet i vatten är något som sker vid ett enda tillfälle. Den som fått Anden kan inte få Anden en gång till, för den går ingenstans. Det har Jesus lovat. Men sedan kan vi också bli uppfyllda av den helige Ande, och det kan vi bli när som helst och hur ofta som helst. Och med många olika uttryck och syften. 

Men det verkar alltså inte finnas en absolut rätt ordning i allt detta.

Till viss del har jag kunnat landa i att vi varken behöver eller kan ha full koll på hur Gud verkar. Det viktiga är att alla bitarna finns med i vårt kristna liv: Tro och bekännelse, dop i vatten och helig Ande. Men frågan om Andens eventuella koppling till ett barndop kommer jag inte förbi.

Min egen historia rymmer både barndop och ett dop på egen bekännelse, i Baptistkyrkan i Hallstahammar, där jag bodde med min familj när det begav sig. Men i mitt fall fanns ingen tydlig maning från Gud att ta mig ner i dopgraven. Jag hade redan vandrat med Herren och fått vara i funktion på många sätt i mer än fem år, och det hade aldrig funnits någon anledning att fundera över om jag var rätt döpt eller inte.

Nej, det var istället en oro som börjat växa i takt med att vissa saker i livet blivit allt svårare att hantera, och jag hade så småningom börjat tvivla på mitt barndop. Var det för att det dopet inte varit det rätta som jag nu upplevde nederlag? Men ingenting förändrades efter att pastor Jensen sänkt mig i Baptistkyrkans vatten. Jag upplevde inte att något gammalt hade sköljts bort. Och svårigheterna fortsatte som tidigare.

Vad var då skillnaden mellan mig och Bengt, som också döptes som barn men alltså kände sig manad till dopgraven efter att ha kommit till tro? Kan det ha varit det att jag aldrig kommit bort från tron? Den fanns där hela tiden, även om jag fram till jag var 22 inte levde som en överlåten kristen. Detta är en ny tanke. 

Till saken hör också det som hände ett halvår innan jag böjde knä för Herren. Den natten på Arlanda brandskola, när jag suttit i timmar och lyssnat till ett vittnesbörd om personlig gemenskap med Gud, och jag bara tyst för mig själv tänkte att detta vill jag ha, för att ett ögonblick senare plötsligt få uppleva hur jag blev genomsköljd som av en vattenström och tvättad på insidan. Och i det alldeles själaglad.

Att det var Andens verk är bortom allt tvivel. Men var passar den händelsen in i läran om frälsning, vattendop och andedop? Jag vet inte. Men det är en pusselbit. 

En annan viktig pusselbit fick jag genom den pingstpastor som undervisade i kyrkohistoria på ÖTH. Jag nämner att han var just pingstpastor eftersom det gör det hela lite extra roligt. Han var nämligen den som förklarade Luthers argument för barndopet så tydligt att det plötsligt framstod som alldeles självklart rätt. För att dopet till Kristus är Guds suveräna handling i nåd, och aldrig blir det så tydligt som när ett litet barn bärs fram och får ta emot gåvan utan att kunna göra något för att förtjäna den.

Men var kommer tro och bekännelse in här? Och min liknelse med dopgraven som jag inledde med – ett litet barn kan väl inte behöva dö och uppstå med Kristus? Förstår ni nu varför jag helst ville avsluta tidigare – detta blev ju svårt!

Vi har redan påmints om att Gud kan fylla ett barn med helig Ande redan i moderlivet. Detta ställer ju allt på ände. Hur kan någon som inte har den frälsande tron på Jesus bli uppfylld av helig Ande? För det har väl inte ett ofött barn? Tror det på något alls? Tänker det ens?

Svaret jag fick till mig, när jag ställde dessa frågor för en vecka sedan, var omtumlande. Det är säkert inte nytt för alla, men för mig kom det som en uppenbarelse. Svaret är att alla barn redan i moderlivet har en fullkomlig tro på Gud. Vilket inte är så konstigt när man tänker på hur de blir till. Psalm 139: ”Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet.” 

Kan man vara närmare Gud än så, någon gång under livet? Knappast. Är det inte därför Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för himmelriket tillhör sådana som de.”  

Att tro är att förtrösta, lita helt och fullt på den som bär och omsluter och ger näring. Det gör det lilla barnet. Det kan bara inte uttrycka det i ord som vi förstår. Men Gud förstår. Så, den sanning jag tycker mig se här är att barnet är fullt färdigt för dopets nådehandling av Gud, och inget barn skulle välja bort detta – om det ställdes inför det valet och kunde uttrycka ett svar. Som jag förstår det är därmed barndopet ett fullvärdigt dop, och något ytterligare dop behövs sedan inte.

Men detta är förstås inte en komplett doplära. Och jag ser en annan aspekt här. Att man som barndöpt har fråntagits möjligheten att själv uppleva och minnas sitt dop. Om man är i ett sammanhang där omdop inte praktiseras. Frågan är hur stor betydelse det kan ha. Den som levt ett liv långt från Gud, med många dåliga beslut bakom sig, kanske behöver markera både för sig själv och andra att man nu börjat ett nytt liv. Börjat vandra en annan väg.

Men hur blir det om man viker av från den nya vägen och faller tillbaka i gamla vanor – för att sedan komma tillbaka? Kan man då vila i att man fortfarande är döpt, eller känns det som att man behöver göra om dopet, för att få en ny, fräsch start? Här kan det visa sig att det medvetna dopet inte fungerar som markering riktigt som man tänkt.

Vad jag vill komma fram till, och som blir slutklämmen idag, är detta: Oavsett om vi döps som barn eller på bekännelse senare i livet, så är det fråga om en ren nådeshandling från Gud. Vi är enbart mottagare. Och hur viktigt dopet än är, utgör det ändå en väldigt liten del av ett kristet liv. Andligt sett dör vi och uppstår med Kristus. Men vi inser snart att vi i den uppståndelsen inte är särskilt lika Kristus. Att komma dithän är den stora delen av livet. Varje dag som vi får omvända oss, bekänna vår tro, sätta oss själva i andra hand och följa honom. Det som är den helige Andes fortgående och tålmodiga verk i oss.

När vi möter motstånd och frestas att ge efter. Och när fienden anklagar oss för att ha kommit ur nåden, eller vad det nu är som är vår svaga punkt. Då är det inte minnet av ett dop som gör att vi övervinner, utan det är i vår tro och ständiga bekännelse som segern finns.

Amen. (Och idag blir det ingen Cliff Hanger.)

Det var främst två saker som kom för mig när jag tittade på dagens texter. Det första var att mellanrummet lärjungarna här befann sig i, mellan himmelsfärden och det utlovade andedopet, var helt annorlunda än det de nyligen varit i, mellan korsfästelsen och uppståndelsen. 

Då hade de varit förtvivlade av sorg, och också så rädda för judarna att de låst in sig.

Nu var de uppfyllda av helt andra känslor. Jesus hade visserligen än en gång tagits ifrån dem, men den här gången visste de att det inte var för alltid. ”Er sorg ska vändas i glädje”, hade han sagt i sitt avskedstal. Och det gjorde den med besked.

Men var det enbart glädjen som fick lärjungarna att hålla ihop under ständig bön, i väntan på Anden? Vi återkommer till det.

Det andra jag stannade för var att Bibeln envisas med att ge oss två till synes oförenliga bilder av Gud, samtidigt fruktansvärd och kärleksfullt mild. Vi läste om Elias möte med Gud på Horeb. Där var det i den stilla susningen Gud kom, ja, men innan dess bjöd han på en kraftuppvisning som är svår att föreställa sig. 

Dessutom hade Elia i kapitlet innan, när han utmanade de 450 Baalsprofeterna, sett Guds eld slå ner och inte bara uppsluka hans offer utan till och med stenarna han byggt altaret av. Det var en maktdemonstration som fick allt folket att falla ner på sina ansikten och utbrista: ”Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud!” 

Det är en historia här som går igen. Det var på samma berg Gud mötte Mose efter uttåget från Egypten, och även då bjöd Gud på en ödmjukande uppvisning. Eld, rök, jordbävning och basunljud. Han till och med talade så att allt folket kunde höra, när han gav dem de tio buden.

Men folket kände inte bara ödmjukhet. De blev dödsförskräckta. Vi läser i 2 Mosebok 20:

”Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg det, bävade de och höll sig på avstånd. De sa till Mose: Tala du till oss så ska vi höra. Men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.” Men Mose sade till folket: Var inte rädda! Gud har kommit för att sätta er på prov, och för att ni ska frukta honom så att ni inte syndar.

Ok, så den här gången dundrade Gud på för att visa att han är helig GUD, och lära folket hur viktigt det var att verkligen hålla sig till buden han gett dem. I mötet med Elia var det kanske snarare för att påminna honom om att det fortfarande var HERREN som hade all makt, det Elia verkade ha glömt bort i sin trötthet efter händelsen med Baalsprofeterna och det dödshot han därefter fått av drottning Isebel.

Detta kan vi möjligen förstå. Men sen har vi de tillfällen när Gud inte bara visar sin makt för att ödmjuka, utan faktiskt dödar människor. Ett exempel finns i 3 Mos 10, där det berättas om när två av Arons söner rundade reglerna för hur ett rökelseoffer skulle bäras fram, med det resultatet att de blev dödade på fläcken av Herrens eld.

Ett annat exempel har vi i 4 Mos 16. Här hade några män tröttnat på att ha Mose som ledare, och de drog med sig 250 furstar och ansedda män i ett uppror. 

”Nu får det vara nog!” sa de till Mose och Aron. ”Hela församlingen är helig, varför upphöjer ni er över HERRENS församling?” 

Det här slutade inte bra för dem som lett upproret. Herren lät jorden rämna under dem och de föll, som det står, ”levande ner i dödsriket”. De övriga 250 blev förtärda av Herrens eld. Fruktansvärt, eller hur? Men det stannar inte där. Dagen efter anklagade hela menigheten Mose och Aron för att ha stått för dödandet. Herren svarade då med en hemsökelse och när dramat var över låg ytterligare 14.700 personer döda.

Kanske är det inte så konstigt om en och annan bibeläsare kommer fram till att GT och NT inte kan handla om samma Gud… Men som de flesta vet refererar NT till GT även när det gäller Guds eld och straffdomar, så vi kommer nog inte ifrån att det är samma Gud. 

I Hebreerbrevet 12 beskrivs Gud som en förtärande eld, och det är ett citat från Moses sista tal till folket innan han skulle dö. När han uppmanade till att inte glömma förbundet man ingått med HERREN. 

I Filipperbrevet 2 sägs inget om Guds eld, men vi uppmanas att arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning. 

Och så har vi ju också Jesu egna ord. I Matteus 10 säger han – till sina lärjungar:

”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta istället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.”  …

Det här är ju inte helt lättsmält. Jag tänkte länge att det skulle koka ner till att fruktan för Gud enbart handlar om att vi i vår fallna natur inte klarar av att komma nära den Gud som är helig och som har kraft att skapa ett helt universum. Liksom vi inte kan komma nära en oskyddad högspänningsanläggning och berätta om det efteråt. Vi måste följa alla skyddsrutiner för att inte dö. Av ett elöverslag, eller av Guds helighet.

Detta är visserligen sant. Men det är inte hela sanningen. Det handlar inte bara om vad Gud ÄR, utan också om vad han bestämmer sig för att GÖRA. Och även om det finns en skillnad mellan att frukta Gud innan och efter Jesu försoningsverk, så är inte gränslinjen knivskarp. Även i GT hittar vi människor som umgicks med Gud utan att vara skräckslagna. Och även i NT gör Gud hemska saker, som när Ananias och Safira i apostlagärningarna 5 föll döda ner efter att ha ljugit för församlingen. 

Och detta att förgöra i Gehenna, eller helvetet som det kallas i Bibel 2000, det verkar ju också vara något som Gud aktivt gör – eller i alla fall kan göra.

Jag ska försöka knyta ihop den här delen nu:

I det gamla förbundet började Gud alltså med att tala ut lagen med hög röst. Alla hörde den. Men orden gick inte in i deras innersta och förändrade dem. Därför kunde lagen inte bli något annat än en sträng övervakare, och det var oundvikligt att rädsla för straff blev den drivande kraften för ett rättfärdigt liv i lydnad.

Sedan kom då Jesus, med det nya förbundet som bland andra Jeremia hade fått profetera om. Vi läser i kapitel 31:

”Se dagar ska komma, säger HERREN, då jag sluter ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte som förbundet jag slöt med deras fäder … Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud och de ska vara mitt folk.”

Gud var aldrig nöjd med det gamla förbundet. Han hade skapat människan för att leva i en innerlig och på allt sätt tillfredsställande gemenskap med honom, och det var en omätbar katastrof när synden kom in och gjorde den gemenskapen omöjlig. Att sedan till och med behöva ta bort någon från jorden, en människa han en gång gett liv men som helt spårat ur – det var inget han ville. Vi läser i Hesekiel 18 – och låt nu orden riktigt sjunka in:

”Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren GUD. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva.”

Så när de 14 700, plus 250 och några till, dog som vi läste nyss, då var det inte en stingslig despot som i överdriven petighet med detaljer släppte lös sin vrede. Det var något som Gud i sin vishet, och med sorg, såg sig tvungen att göra för att få slut på den upproriskhet som spridit sig som en cancer och hotade att förgöra hela församlingskroppen.

Något liknande tror jag det var med Ananias och Safira. Vi kan tycka att det inte var så farligt, det de gjorde när de sålde sitt hus, gav pengarna till församlingen och bara ljög lite grand om att det var hela summan fast de hade tagit undan en del för sig själva. Det sista var inte fel, det fanns inget tvång att ge allt. Men lögnen, och det som låg bakom att de valde att ljuga – tydligen var det något som riskerade att skada hela församlingens relation med Herren så svårt att det inte kunde få passera.

Vi kan förstås inte veta hur Gud tänker i allt. Hans tankar och vägar är högre än våra.

Men vi försöker förstå. Och vi kan få bilder och liknelser till hjälp. En sådan kan vara att människans upproriskhet är som en svår, smittsam sjukdom, och i vissa känsliga lägen går det inte att ha de sjuka kvar bland ännu friska, de måste flyttas någon annanstans. 

När Gud skulle gå med folket till det utlovade landet och vara mitt ibland dem, det var ett sådant läge. Likaså när den kristna församlingen var nyfödd och den helige Andes närvaro betydligt mer påtaglig än jag tror någon av oss upplevt – då fanns inte utrymme för att framhärda i ens en liten synd mot denna Sanningens Ande.

Jag ska strax avsluta. Men först det jag skulle återkomma till, lärjungarna i mellanrummet. Vad kände de? Vad drev dem att hålla ut tillsammans i bön? Att de var glada vet vi. Och vi kan lätt tänka oss att de var förväntansfulla. Det var en aktiv väntan. Jag tror att bönen i det läget kom naturligt, och den ville inte ta slut. Men fanns det något mer?

Ja, vad visste de om det de väntade på? I sitt avskedstal hade Jesus berättat om Hjälparen, Sanningens ande, som skulle vittna om Jesus och förhärliga honom. Och som skulle lära 

dem allt och påminna om allt som Jesus sagt. De kanske inte förstod helt, det gjorde de ju sällan. Men det lät nog helt ok.

Sedan fick de också veta att det var ett dop i helig Ande som de skulle få vara med om. Och i detta dop skulle de få kraft från höjden och bli Herrens vittnen. ”Johannes döpte med vatten”, sa Jesus. ”Men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

Nu började säkert tankarna snurra, när de kopplade ihop detta med sådant de redan visste. För som israeliter hade de förstås kunskap om folkets historia, och särskilt då uttåget ur Egypten och laggivningen på Guds berg, där HERREN hade visat sin makt på ett så fruktansvärt sätt. De kunde säkert också berättelsen om Elias möte med Gud.

Kanske tänkte de även på vad Johannes Döparen själv hade sagt om den som skulle komma efter honom? Att han skulle döpa i helig Ande och eld. Det var visserligen sagt till dem han nyss kallat ”huggormsyngel”, och Jesus nämnde inget om eld. Men allt sammantaget bör ha gjort lärjungarna ganska ödmjuka inför det de skulle få vara med om. 

Men så var det ju också detta att de hade varit med Jesus. De hade sett honom brinna för rättfärdigheten när han skällde på fariséer och drev ut köpmän ur templet. Men mest hade de sett nåden i aktion och upplevt kärleken från Fadern. Därför tänker jag mig att den bävan de nog kände nu, inför det stundande andedopet, var annorlunda än den som folket vid Guds berg kände när röken lade sig runt toppen och basunerna började ljuda.

Och här är väl det som vi får ta med oss idag. HERREN är fortfarande en Gud att frukta och bäva inför. Men när vi lär känna Jesus, och tar emot den Hjälpare som han sänder, då tar vi emot Guds kärlek och det finns inte längre någon plats för rädsla i vår fruktan. Johannes skriver:

”Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärlek.” 1 Johannesbrevet 4.

Det vi fruktar är alltså inte straff för lagbrott. Vi fruktar och bävar inför att göra något som skadar den innerliga relationen med vår Herre. Den Gud vi lärt känna som KÄRLEK. Och då söker vi också ständigt att hålla den relationen levande. Vi gör det gärna tillsammans. I vår tillbedjan och i det som är församlingens uppdrag i världen – det Paulus formulerar så här i 2 Korintierbrevet 5: ”Vi vet alltså vad det är att frukta Herren, och därför försöker vi vinna människor.”

Vi kan också göra det i stillhet, i den inre bön som Susanne talade om förra söndagen. Där vi bara är inför Gud, utan att prestera något.

Detta är vårt mellanrum, i väntan på att Jesus ska komma tillbaka. Jag kommer snart, sa han. Snart är uppenbarligen en mycket längre period än ”några dagar”, som var det lärjungarna hade att förhålla sig till vid den här tiden. Men detta snart kan när som helst även för oss bli till några dagar, så vi behöver på allt sätt hålla oss redo.

Amen.

Det är nästan ett år sen jag stod här senast. Då handlade det om vår inre gudsbild och hur den kan skilja sig, ofta helt omedvetet, från den vi bekänner oss till. Vi kan säga oss tro på en Herre som är kärleksfull och mild och ser oss med goda ögon. Detta vet vi ju är sant! 

Men samtidigt kan vi kämpa med en efterhängsen känsla av otillräcklighet och att den gudomliga blicken också är sträng och ogillande. Det blir ett skav i själen, och många av oss behöver därför om och om igen få höra att Jesus älskar oss och att vi ÄR tillräckliga.

Men detta är ju inte hela evangeliet. Det är en grund vi behöver ha att stå på, men det kan ta lång tid att komma över det här skavet, och det går inte att vänta tills alla kommit dit. Det är, liksom mycket annat i livet, en process som får fortsätta parallellt med att vi går vidare med det Herren vill att vi ska växa i.

Med detta sagt, hoppar vi rakt in i det som utgör startpunkten idag. Det var tänkt att komma direkt efter förra årets grundläggande tal om våra gudsbilder, men det tog tid för det att mogna. Ni kommer att förstå varför det var viktigt att börja med gudsbilden, för detta är inte helt lättsmält. 

Min arbetstitel har varit: ”Dags att växla upp!” Det är kanske inte helt uppenbart, men när jag såg att temat för idag är Jesus förhärligad så tyckte jag det passade rätt bra ihop. Ni kan ju klura lite på den kopplingen vid fikat sen.

Vi läser från Uppenbarelseboken kapitel 2 verserna 1-5:

”Skriv till ängeln för församlingen i Efesos: Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som vandrar bland de sju ljusstakarna av guld: Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet. Jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull utan att tröttna. Men jag har en sak emot dig: att du har övergett din första kärlek. Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om och gör dina första gärningar. Annars, om du inte vänder om, kommer jag till dig och flyttar din ljusstake från dess plats.”

Vi kan fundera över vad det var som hade hänt i Efesos, sedan Paulus skrev sitt brev till församlingen där. Det är ju ett av breven vi gärna läser som uppmuntran, och även om det är fullt av uppmaningar angående det kristna livet så kommer dessa ur en tacksamhet och glädje över efesiernas tro. Det verkar som om allt i stort sett var bra.

Budskapet som Johannes får är ju också i grunden uppmuntrande. Herren ser allt arbete man gör och uthålligheten i det. Och han ser hur noga man är med läran. Man urskiljer det falska och dras inte med i de onda andarnas läror genom apostlar som inte är apostlar.

Så här långt läser vi väl gärna in oss själva också. Och det tror jag att vi får göra. Men så kommer då detta som Gud har emot församlingen, att den övergett sin första kärlek. Det är ju inte lika roligt att få höra. 

Men vad innebär det? Det handlar tydligen inte om känslor, som man skulle kunna tänka sig om man jämför med den första kärleken mellan människor. Det finns en beröringspunkt där, och jag kommer till den. Men här är det fråga om Agape, och det är den ursprungliga agape-kärlekens gärningar som Gud vill se församlingen göra igen.

Innan jag går vidare på det spåret, några ord om ljusstaken. Detta är alltså konsekvensen om efesierna inte lyssnar och tar till sig allvarsorden. Gud ska komma och flytta ljusstaken. Detta handlar, som jag förstår det, inte om människornas frälsning. Nej, ljusstaken står för församlingen som sådan och dess roll i samhället. 

När ljusen brinner som de ska, sprids evangeliets ljus och människor dras till det. Att Gud flyttar ljusstaken tror jag betyder att församlingen mister Andens kraft och förlorar sin relevans. Folk slutar komma, församlingen krymper och hur man än kämpar på med verksamheterna händer inte så mycket. Få blir frälsta, inga stora under sker. Guds nåd är inte slut, han möter fortfarande på ett personligt plan. Men församlingen som helhet tynar bort.

Men åter till gärningarna då. Vilka är den första kärlekens gärningar? Och vad kännetecknar den första kärleken, om det inte handlar om känslor?

Jag tänker tillbaka på min egen erfarenhet. När jag blev pånyttfödd i tron på Jesus, då var det en omvälvande upplevelse. Jag kände verkligen att något nytt tagit sin början – som det står i 2 Korintierbrevet. 5:17:

”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Helt klart hade jag drabbats av den första kärleken. Guds första kärlek till mig – och min första, jublande respons. Och om jag då ska försöka hitta något utmärkande med vad jag gjorde under den här tiden så är det egentligen inget som var annorlunda mot hur det är idag. Det finns ingen särskilt ”gärning” som jag blir påmind om.

Men något är ändå annorlunda nu, och det gör mig ledsen att inse det. Jag tror att många av er som gjort denna resa kan känna igen er. Det är inte samma eld som då. Inte lika mycket av allt. Inte det brinnande engagemang som lämnade lite eller ingen plats för distraktioner och tidsfördriv. 

Det är här jag vill komma tillbaka till den mänskliga förälskelsen, och ett fenomen som jag tycker beskriver väldigt bra vad det handlar om:

För visst är det så här – du som någon gång varit riktigt kär – att när man väl funnit och blivit funnen av den mest fantastiska personen i världen, och det känns som man ska brisera av ren lycka, då funderar man inte över hur mycket av sin tid och sitt engagemang man vill satsa på relationen. Man mäter inte. Det får kosta vad det kostar. Man är beredd att ge allt som står i ens makt för att få vara tillsammans.

Det var ungefär så det var också i relationen till Jesus, den första tiden. Och jag tror alltså att ni som varit där känner igen er. Vi fick helt enkelt aldrig nog av Hans närvaro och tilltal, genom Bibeln, bönen och gemenskapen med syskonen. Och var vi inte brinnande i vår önskan att få berätta för andra om detta vi funnit?

Givetvis går tanken också till den första församlingen i Jerusalem. Det är ju ungefär samma historia där. Vi läser de välkända verserna i Apostlagärningarnas andra kapitel:

”Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.”

Man mäter inte … Detta var det som kom för mig när jag funderade över vad som utmärker den första kärleken. Alltså inte egentligen några särskilda, konkreta aktiviteter, utan mer en attityd. Ett ord i Skriften som kan sammanfatta det hela är: Hängivenhet. Vi har det i direkt tilltal från Gud hos Profeten Jeremia, där andra kapitlet börjar så här:

”Herrens ord kom till mig. Han sa: Gå och predika för Jerusalem och säg: Så säger HERREN: Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid och

följde mig i öknen, i landet där man inte sår.”

Det som följer sedan är en lång domspredikan. Ord och inga visor! Inte bara för den tappade hängivenheten hos folket, utan för att man glömt förbundet med Herren och istället hängett sig åt avgudar. 

När Johannes uppmanas skriva brev till Efesos är det inte in i en lika allvarlig situation. Efesierna gjorde ju så mycket som var bra, de arbetade uthålligt för det goda. Men de hade förlorat sin hängivenhet, och det riskerade att leda till församlingens förtvinande, utan ljusstake.

Här passar det att tänka på Marta och Maria, i Lukasevangeliet 10 från vers 38:

”Medan de var på väg kom Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem. Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Marta däremot var upptagen med alla förberedelser, och hon kom fram och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig att sköta allting själv? Säg nu till henne att hon hjälper mig.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.”

Det Marta gjorde skulle VI nog inte se som onödigt. Hon förberedde måltiden de skulle ha när Jesus hade talat färdigt. En god tjänst för Jesus och lärjungarna. Men hennes fokus och prioritering var fel, därför missade hon det verkligt goda och nödvändiga.

Den här budskapet har alltså mognat under lång tid, men hur mycket som verkligen är från Gud är det som vanligt upp till var och en att pröva. Kanske har det inte alls bäring på just ditt liv. 

Alla har ju inte heller gjort den erfarenhet det handlar om och då finns inget att vända tillbaka till. Då finns istället detta stora att se fram emot och våga ta steget in i. Avgörandet att följa Jesus, med den glädje och särskilda kraft som kommer med Guds heliga Ande.

Men om det då är så att även vi – så många av oss som det gäller – har kommit bort från vår första kärlek och den hängivenhet som utmärkte den, hur har det gått till? Det var ju ingenting vi valde medvetet, eller hur?

Jag tänker att vi kan spalta upp orsakerna i tre huvudområden:

1. Livets omsorger. 

Många av oss hade vårt stora gudsmöte och avgörande frälsningsupplevelse i unga år, med den frihet det innebar att t.ex. sitta uppe halva nätterna i bönemöten. Sedan gick vi undan för undan in i allt det som utgör människors vanliga liv, med familj, hus, yrkeskarriär och alltihop. Massor av projekt som krävde mer och mer tid.

Var då detta fel? Ska vi inte kunna leva normala liv? Jovisst, men vad ÄR ett normalt liv? Här påverkas vi av världens sätt att tänka och dras med i det på alla möjliga områden. Och när vi så överhopas med omsorger, och nu dessutom ständigt översköljs av information i alla kanaler, då sugs kraften ur oss. Jesus beskriver det i liknelsen om mannen som sår himmelrikets frön, här från Lukasevangeliet 8:14:

”Det som föll bland tistlar är de som hör ordet men som allt mer kvävs av livets bekymmer, rikedom och njutningar och aldrig bär mogen frukt.”

2. Kampen mot den gamla människan.
”I hoppet är vi frälsta”, skriver Paulus i Romarbrevet 8:24. Vår ande är alltså pånyttfödd, men resten (det Skriften kallar ”köttet”) är kvar under dödens makt, med allt vad det innebär av svaghet, sjukdomar och till slut den fysiska döden – men också ett motstånd mot det Gud vill. I Galaterbrevet 5:17 läser vi:

”Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill.”

Vi har alltså en kamp inom oss själva. Den pågår dygnet runt, mer eller mindre intensivt. Här är inte heller själafienden till någon hjälp, han ser till att utnyttja varje tillfälle när vi är svaga på något område. Att ständigt, i kraft av den fria vilja vi har, säga JA till Guds vilja och Nej till det andra – det är klart att det blir tröttsamt i längden!

3. Kampen mot luftens makter.

Djävulen och hans armé står oss alltså emot med hjälp av våra inre svagheter. Men vi blir också attackerade utifrån på alla möjliga sätt. Efesierbrevet 2:2 beskriver fienden som ”härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn”. Detta är alltså något som ständigt omger oss, som själva luften. 

Men vi är inte försvarslösa, i kapitel 6 från vers 10 får vi veta hur vi står emot dessa makter:

”… bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.”

Vi är alltså i krig! Det är olustigt att tänka på, men att blunda för det är INTE rätt strategi. Vi måste acceptera att detta är verkligheten. Den onda andevärlden finns, liksom den goda. Och är vi då ständigt utsatta för ett andligt bombardemang – och motstånd och förföljelse från människor som tjänar det onda – ja, åter igen, det är klar att det blir tröttsamt!

Vad gör vi då när orken tryter? Vi blir förmodligen mer benägna att rationalisera och kompromissa. Och vi låter oss lättare distraheras av allt ovidkommande som sköljer över oss. Med tiden kanske vi också drar oss undan alltmer, vänder oss inåt och ger bara så mycket i arbetet för Guds rike som vi känner att vi måste. Om vi alls orkar något mer än att hantera ett ständigt dåligt samvete.

Det är inte en rolig bild jag målar upp. Men det är viktigt att våga pröva sig själv mot den och se om det finns något i den som stämmer med hur vi har det. Utgångspunkten är att det inte finns någon fördömelse, alltså fällande dom, för den som är i Kristus (Romarbrevet 8:1) Men det finns en dom även för oss. Vi läser i första Petrusbrevet 4:17:

”Tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus. Men om den börjar med oss, vad blir då slutet för dem som inte lyder Guds evangelium?”

Detta är ingenting att vara rädd för, det innebär bara att vi ställs inför sanningen om vårt liv. Men vi behöver ta det på allvar. Herren vet hur vi har det och varför vi hamnat där vi är, och om vi känner ett sting i hjärtat när vi ärligt låter vårt liv genomlysas, då är Anden också där för att hjälpa i den förändring som kan behövas.

(Sång, Jenny Nilsson)

Vi återvänder till detta med livets omsorger och bekymmer som kväver den goda säden. Frågan var vad som är ett normalt liv, som vi inte ska behöva avstå ifrån när vi följer Jesus.

Om vi ser ut över världen, kan vi konstatera att det normala skiljer sig väldigt mycket från plats till plats. Och vi behöver inte gå till det extrema, som Gaza, SydSudan, Yemen, eller krigets Ukraina. Även där folk lever sina liv i godan ro ser det på många håll mycket annorlunda ut än här hos oss.

Är vi helt ärliga och klarsynta, inser vi lätt att vårt ”normala” är extremt i ett globalt perspektiv, med vårt groteska materiella överflöd, och vår individualistiska kultur. Livet kunde uppenbarligen bjuda på kvävande omsorger även i biblisk tid, men vi lär ha det i kubik. Minst.

Vi vet att livet som Jesu efterföljare kräver uppoffringar. Frälsningen är gratis, ja. Jesus har betalat priset och vi erbjuds att ta emot som en gåva. Men det vi tar emot är – för att nu bli kvar i Jesu liknelse – ett frö, och det behöver god jord och omvårdnad för att växa och ge frukt. Därför måste vi vara försiktiga så det inte kommer in ogräs på vårt hjärtas odlingslott.

Men vad som är ogräs varierar från person till person. Därför blir inte alla uppmanade att sälja allt de äger och ge åt de fattiga, som den unge mannen blev i Markusevangeliet 19:21. Alla måste inte heller ge upp sina karriärer och fritidsintressen. Allt är inte till hinder för livet med Jesus. 

Men vi måste alla sätta oss själva i andra hand och låta Herren råda över vad vi kan engagera oss i och vad vi kan investera våra resurser i. Allt är inte bra för oss, även om det kan verka oskyldigt. Och allt tjänar inte vare sig vår egen utveckling eller det större arbetet för evangeliet. Som det står i 1 Korintierbrevet 6:12:

”Allt är tillåtet för mig men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag ska inte låta något ta makten över mig.”

I början av Hebreerbrevet 12 finns en uppmaning som jag ofta återkommer till i det här sammanhanget. Den handlar inte i första hand om att offra och ge upp saker, utan om vad som bör vara vårt fokus och själva drivkraften. Första versen lyder:

”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss.”

De vittnen som avses är ju de som räknas upp i kapitlet innan, som visar genom sina liv att det finns något framför oss som vi ännu inte ser men som vi genom tron kan veta är tusen gånger bättre än det bästa vi kan uppnå i det här livet. 

Därför ger vi inte upp, även om kroppen skriker efter att få sluta springa. Vi slänger istället ifrån oss den barlast vi fortfarande släpar på, så att krafterna räcker till upploppet och målgången – och den väntande segerkransen, den som alla får eftersom vi inte tävlar mot varandra utan mot allt detta andra som vi varit inne på.

Kolosserbrevet 3:1-3 handlar också om att ha fokus på målet, och förstärker det hela mer genom att påminna om att vi faktisk redan har gett upp vårt gamla liv för Guds rikes skull. Detta som är så svårt för den gamla människan att acceptera:

”Om ni nu har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden. Ni har ju dött, och ert liv är dolt med Kristus i Gud.”

Vi har dött. Det är drastiskt, men det ger också rätt perspektiv på Jesu ord i Matteusevangeliet 16:24-25. Att det han säger där om att mista sitt liv inte främst handlar om martyrskap, även om det genom historien gått så långt för somliga, utan om att vi som lärjungar lämnar över rodret och lever resten av livet efter Guds vilja:

”Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det.”

Så, det finns en kostnad för att följa Jesus. Men vi tror att det är värt priset! Vi märker det redan i det här livet, när Gud välsignar oss på alla möjliga och omöjliga vis. Men vi har ju också detta fantastiska mål som vi är på väg mot: Det eviga livet tillsammans med vår älskade Skapare och Herre. 

Och vad har vi egentligen för alternativ? Den sökare som idag botaniserar på det nyandliga smörgåsbordet kan absolut hitta mycket som verkar mer attraktivt. Men vi som upptäckt vem Jesus är, vi får hålla med Petrus i Johannesevangeliets sjätte kapitel. Jesus frågar där lärjungarna om de också tänker lämna honom, som många av de andra hade gjort när de tyckte att hans undervisning blivit alltför extrem.

Petrus säger: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige.”   …

Tanken med min arbetstitel, dags att växla upp, var att tiden börjar bli kort och vi behöver göra oss redo att möta den sista fasen i Guds frälsningsplan – den som föregår Jesu återkomst i härlighet.

Jodå, jag vet att det har sagts många gånger genom historien. Redan de första apostlarna verkar från början ha trott att återkomsten var bara runt hörnet. Men jag tror, och jag är inte ensam om det, att det faktiskt börjar dra ihop sig nu. I Matteusevangeliet 24 och Markusevangeliet 13 har vi de tecken som Jesus räknar upp: 

– Krig: folkgrupp mot folkgrupp, nation mot nation. 

– Svält och jordbävningar. 

– Kristna som blir hatade av alla folk, och får lida och blir dödade för sin tro.

– Ökad laglöshet och kärlek som kallnar.

– Falska frälsare och profeter – som gör under och tecken och bedrar många.

Det mesta av detta har världen i någon mån sett förut. Jag har inte fördjupat mig i statistiken, men vad jag förstått har det blivit mer och mer av allt. Och jag tror det är på väg att eskalera. Inte minst för att vi ser hur förutsättningarna för det onda dramatiskt har förändrats under bara de senaste decennierna. Jag tänker då särskilt på datorteknikens explosiva utveckling, med Artificiell Intelligens, AI, som något av kronjuvel.

Man kan säga mycket om varje punkt på listan, men jag vill särskilt lyfta en. Den är rykande aktuell: De falska apostlarna! Jesus nämner visserligen inget om just apostlar här, men han gör det i Uppenbarelseboken. ”Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det”, läste vi. 

Vi ska alltså pröva – var och en som träder fram som lärare i kristen tro. Apostlar och profeter, och alla som säger sig ha en särskild smörjelse. Och vi behöver varna varandra om vi hör att det är ett annat evangelium som predikas. 

Jag vet att alla inte gillar det sista. Man tycker att vi inte ska kritisera. Men jag säger detta frimodigt för jag har själv sett på nära håll denna sommar att även den som varit kristen i många år kan dras in i villfarelse av stark undervisning med spektakulära under och tecken. Och är det då ett falskt evangelium och en smörjelse, det vill säga en ande, som inte kommer från Gud, kan det gå riktigt illa.

Hur känner vi då igen en falsk profet eller apostel? Genom kunskap och den helige Ande. Alla vi som är döpta i Jesu namn har ju fått den helige Ande som gåva. Det har vi svart på vitt i Apostlagärningarna 2:38. 

Så Anden finns inom oss och med den hela Guds fullhet. När vi då möter den falska undervisningen, kan vi genom Anden känna ett obehag inom oss, även om vi inte kan sätta fingret på exakt vad som är fel. Den känslan går ofta att vifta bort, men vi ska ta den på allvar. Särskilt om det ser ut att ske stora under och tecken i sammanhanget.

Men vi behöver också kunskap i Guds ord, för att kunna skilja ut det falska från det sanna. Hosea 4:6 säger: ”Mitt folk går under av brist på kunskap.” Här är en anledning till att växla upp – och återvända till den första tidens hängivenhet, med den längtan efter Guds ord som drev oss att läsa i timmar snarare än minuter.

Jag ska avsluta med några meningar från en anteckning jag gjorde i veckan, sent en kväll. Det är med viss tvekan, för det blev helt ofiltrerat. Jag hade nämligen tagit en sömntablett strax innan, och den kan ställa till det om man inte går direkt i säng.  När jag nästa morgon såg vad jag skrivit, tänkte jag: ”Detta kan jag då INTE läsa i kyrkan!” Men nu gör jag det ändå, för jag fick ett bibelord till mig sen som kändes som en bekräftelse på det jag skrivit i mitt halvsovande tillstånd. Ni får förstås pröva det liksom allt annat. Så här skrev jag:

Vi lever som församlingar i Sverige väldigt långt ifrån hur det borde vara, men vi har klarat oss länge på grund av att tiderna varit lugna och samhället ordnat. Nu håller det på att förändras och vi behöver hjälpas åt att ta oss igenom de mycket svåra tider som ligger framför oss.

Vi har inte längre råd att LEKA kyrka (som sagt, detta är ofiltrerat – och dessutom en lek med ord), vi måste börja LEVA kyrka – enligt biblisk förebild.

Vi behöver leva mycket närmare varandra och träffas i princip varje dag. Inte som i kollektiv, men närmare än nu. Framförallt närmare i själen.

Vi behöver få fatt i den helige Andes gåvor, till beskydd och seger mot fiendens attacker.

Vi behöver skapa så trygga och nära relationer att vi vågar bekänna och få hjälp för våra synder.

Och så bibelordet då, 1 Petrusbrevet 4:7-10:

”Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.”                

AMEN

I november förra året hade vi besök av Ingrid Gustavsson. Kommer ni håg vad hon talade om, ni som var här? Jag brukar själv ha svårt för att komma ihåg vad som sägs från predikstolen, men Ingrids predikan minns jag, i stora drag. Den kom nämligen som en bekräftelse på något jag tänkt under veckan innan. Här fanns ett viktigt ämne som Gud nog ville att vi skulle ta tag i ordentligt.

Ingrid talade utifrån sin tjänst som själavårdare, och det handlade om hur vi hanterar förändringar i livet. Förändringar som kan bli till kriser. Här har vi som kristna förstås mycket hjälp att hämta i Bibeln, men vi kommer också helt naturligt in på psykologins område. Även där finns kunskaper som kan vara till hjälp, liksom vi kan få hjälp av läkare och annan vårdpersonal när något krånglar i resten av kroppen.

Ett specialområde inom psykologin är religionspsykologi. Det kan nog låta suspekt för den som ser psykologi som fiende till det andliga. Är det inte ett världens försök att förklara det vi tror på som enbart processer i vår egen hjärna? Gud som en skapelse av människans psyke? Jag hade själv problem med detta under många år – tills jag insåg att det inte alls är så. Vetenskapen i sig har ingen fientlig agenda. Det är när den används fel som det blir … fel. Och att vi i någon mån är beroende av hjärnans funktioner även i vår relation till Gud är knappast kontroversiellt. Inte minst påverkas vi av alla minnen vi har lagrade där, på gott och ont.

Jag citerar från inledningen i Anton Geels och Ove Wikströms bok: Den religiösa människan – En introduktion till religionspsykologin:

”Religionspsykologin har som uppgift att studera religion som upplevelse och beteende i historia och nutid. Fokus är inriktat på människans erfarenheter av en andlig realitet, hur dessa erfarenheter uppkommer, vilken funktion de har för individer och grupper och hur de tar sig uttryck.”

Med den definitionen är det kanske inte så konstigt att kursen på Örebro teologiska högskola för … ganska många år sedan hette ”Religionspsykologi / Själavård”. Man behöver helt enkelt ha åtminstone lite insikt i det förstnämnda för att själavården ska fungera som bäst.

Vad var det då i Ingrids predikan för nio månader sedan som talade så till mig och bekräftade vad jag redan bar på? Jo, det var när hon kom in på det hon kallade vår inre gudsbild. Den föreställning vi alla har av vem och hurdan Gud är. Det är en djupt personlig bild som kan skilja sig mycket mellan individer – även i en gemensam kontext, som den vi har här i våra församlingar. Som vi ska se byggs denna inre bild av mer än bara den undervisning vi får ta del av.

Nu är inte psykologi någon exakt vetenskap och det gäller förstås också specialområdet religionspsykologi. Det finns flera teorier om hur våra gudsbilder formas, och begreppen skiljer sig lite även om de berör samma saker. Man kan tala om en primär och en sekundär gudsbild, där den primära skapas av upplevelser i väldigt unga år och den sekundära av de kunskaper om Gud som vi får senare. 

En av de mest kända forskarna i sammanhanget, Ana-Maria Rizzuto, använder istället orden gudsrepresentation och gudsbegrepp. För att inte krångla till det nu håller jag mig till det Ingrid sa, den inre gudsbilden, som en sammanfattning av vad det handlar om. 

Det viktiga att ta med sig är att denna vår gudsbild kan sägas bestå av två lager. Lager som formas på olika sätt och i olika skeden i livet och som inte alltid blir en harmonisk helhet, något som kan ställa till det för oss.

Bakgrunden till mina tankar då i november var att jag ganska nyligen, som lekman på området, suttit i samtal med en vän som aldrig riktigt kunnat ta till sig och finna vila i att hon är älskad och helt mottagen av Gud. Vi hade återkommit till problemet under en räcka av år. Och det var ungefär likadant varje gång – det spelade ingen roll hur många bibelord jag kunde visa som bekräftar Guds kärlek och försoningens verkliga kraft och räckvidd. När den grundläggande känslan hela tiden sa henne något annat, att hon inte dög, kunde polletten aldrig trilla ner. 

Det här är alltså ett exempel ur min erfarenhet. Ett nästan exakt likadant exempel, fast gällande en man, tar Berit Okkenhaug upp i sin grundbok om själavård, den vi läste på kursen. Hon avslutar det stycket så här: ”Han kunde inte förmå sig att tro att Gud verkligen älskade honom. Även om Jesus hade frälst honom – han kunde allt det där.”

Han kunde allt det där… Här har vi problemet med den skavande gudsbilden, där lagren inte är i harmoni med varandra, i ett nötskal. Min vän kunde också allt det där, redan innan jag läste de bibelställen jag tyckte passade. Men det hjälpte inte. Det trängde inte ner i det djupaste lagret. 

Hur uppstår och formas då denna inre gudsbild? Det börjar, inte så förvånande, med det lilla barnets upplevelser tillsammans med de människor som tar hand om det efter födelsen. Här såg Freud ett samband mellan föräldrabilden och gudsbilden, och hans teori har byggts vidare på av bland andra nämnda Rizzuto. Enligt henne formas det grundläggande lagret i gudsbilden i tidiga barnaår och bär drag av föräldrarna och andra för barnet viktiga personer. 

Detta formande kan ske till likhet med föräldrarna eller i kontrast till dem. Det kan vara en bild färgad av önskningar och behov men även av fruktan. Gud kan bli den som ska kompensera för allt som barnet saknar och kan konstrueras som en önskedröm om en allsmäktig Gud som älskar barnet. Men det kan också hända att bilden blir till en sträng, dömande Gud som inte accepterar barnet som det är.

Denna bild som formats, finns kvar i oss när vi växer upp, oberoende av om vi har ett aktivt förhållande till en gud. Och den kommer att finnas där, och påverka oss, mest på ett känsloplan.

Här vill jag själv tillägga att den allra mest grundläggande uppfattningen av Gud nog skapas redan i moderlivet, där vi är helt omslutna och får allt vi behöver utan någon egen ansträngning. Varma, mätta och trygga, och ganska länge flytande viktlösa i fostervattnet. Ser vi det så, blir det ju helt uppenbart att det bara kan handla om en känsla, något vi bär med oss effekterna av på ett helt omedvetet plan.

Kanske är det denna djupt bevarade erfarenhet som är orsak till den längtan vi bär på – jag tror att den finns hos alla, men alla är inte medvetna om den – längtan efter paradiset vi förlorat. Att komma tillbaka till vår Skapare, till den gemenskap vi var menade att leva i, tryggt omslutna, men inte förkvävda utan helt fria. Kanske är det då också just denna del av vår inre gudbild som är den allra sannaste. Oförstörd av jobbiga upplevelser och av det intellektuella, bristfälliga lager som byggs senare i livet och som vi kommer till nu …

Detta andra lager, som Rizzuto alltså kallar gudsbegreppet, skapas i våra tankar och byggs främst av allt det vi i olika sammanhang får lära oss om Gud, till skillnad alltså mot det som enbart är våra egna, tidiga upplevelser. Söndagsskolans bibelberättelser, någon som läst Barnens bibel för oss, ungdomsgruppens samlingar, gudstjänster, kurser, egen bibelläsning så klart. Och så givetvis alla de levnadsregler man fått till sig från unga år. Regler man kanske inte alltid kunnat förstå. Allt detta bidrar till att forma vår gudsbild. 

Och det blir – detta är viktigt att komma ihåg – en bild som inte är fri från påverkan av den kultur vi lever i, med dess tankesätt, logiska begrepp och syn på teologi och filosofi. Det gäller både samhällets kultur i stort och för oss den speciella frikyrkliga kulturen. Med andra ord, det är inte allt vi lär oss om Gud och ett fromt liv som är hämtat direkt från Bibeln.

Med tiden påverkas också vår gudsbild av olika händelser, alldagliga eller mer traumatiska, kanske även sådant vi kan tolka som transcendent, något slags möte med det gudomliga. Sådana händelser kan vara omvälvande och leda till mer eller mindre dramatisk nytolkning av tron.

Men att som barn och ung få lära sig om Gud, kan ju också innebära att den inre bild som skapas blir av en gud som inte ens existerar. Som bara är just en inre skapad illusion. Många har nog den inställningen att barn inte ska påverkas i någon riktning. Att som förälder ska man varken tuta i barnen att det finns en gud eller att det inte finns. Det kanske låter bra, men det är ju inte riktigt så livet fungerar. Små barn är biologiskt programmerade att lära av sina föräldrar, och det innefattar även vad dessa ser som bra och dåligt, sant och inte sant. Det finns ingen neutral mark. Och som vi nog alla vet lär barn inte främst av vad vi säger till dem utan av hur vi agerar, och allt vi säger som kanske inte var avsett för deras öron.

Vad ger det för skav i den människas inre gudsbild som fått lära sig tänka att Gud inte finns, men som delar samma grundläggande upplevelse från tillvaron i livmodern och mammans omhändertagande? Det är jag inte rätt person att säga så mycket om. Men jag tror att vi alla som har en gudstro, eller som söker, kan inse att om nu sanningen är att Gud existerar – och vill ha kontakt – då finns det potential till en verklig revolution i den människans inre gudsbild, och en omvälvande frälsningsupplevelse.

Kanske är det här vi hittar förklaringen till att många av dem som vuxit upp i kyrkans hägn och fått en god grund aldrig får den där riktigt starka frälsningsupplevelsen som ibland lyfts fram som ideal, hur det borde vara för alla. Det blir kanske bara som en stilla bekräftelse på att det verkligen är sant, det man trott på i alla år. Sedan kan det ju ändå bli starka och många gånger smärtsamma upplevelser vid tillfällen då insikten om den egna syndfullheten möter Guds förlåtelse.

Jag ska sammanfatta med ett par citat ur Okkenhaugs bok, det kapitel som bär den underbart akademiska titeln: 

”Gudsbilden ur ett religionspsykologiskt utvecklingsperspektiv”:

”Det vi tror med vårt förnuft och det vi upplever i våra liv är alltså sällan det samma. Det är många som inte är medvetna om att det kan vara en skillnad mellan det vi tror rent förnuftsmässigt och det vi upplever på ett känslomässigt plan. Gudsrepresentationen hör till den omedvetna delen av personligheten. Därför är vi ofta inte medvetna om att vi kan uppleva Gud annorlunda än vad vi säger, för det vi säger är ett uttryck för hur vi har lärt oss att Gud är. Ofta anser vi oss tro det som trosläran har lärt oss att vi ska tro. Det har blivit en självklar del av vår uppfattning. Den fruktan vi kan känna, eller tomheten i mötet med Gud, uppmärksammas inte för vi vet alltför väl vad som är sant och riktigt att tro.”

”Bakom den snälla goda guden kan det i den enskilda människans upplevelsevärld dölja sig en oberäknelig despot. Men det säger man inte högt, inte ens till en själavårdare. Det är allt annat än säkert att en sådan känsla kan vidkännas och medvetandegöras. […] En del av utmaningen för själavården kan vara att hjälpa människor att utforska hur de upplever Gud i sitt inre.”

Man kan alltså leva med en dubbeltydig och kanske direkt motsägelsefull inre gudsbild utan att ens vara medveten om det!

Jag tror att Gud ville ge oss en ögonöppnare – eller påminnelse, för den som redan visste allt det här – just idag när temat är Friheten i Kristus. För hur kan den vara riktigt fri och frimodig i sin tro som djupast och längst in bär på en gnagande oro och kanske en känsla av att inte duga inför en sträng och dömande Gud? Det som nog kan vara det vanligaste problemet bland dem som vuxit upp med en kristen fostran i något sammanhang.

Det är också en annan detalj som gör att jag tror på Guds tajming i detta: Jag fick nämligen, när jag började förbereda mig, en väldigt uppmuntrande nyhet från vännen jag berättade om, hon som suttit så fast i känslan av att inte duga trots att hon rent intellektuellt vetat bättre i alla år. Hennes gudsbild har till slut, alldeles nyligen, förändrats! Jag nämnde för henne att jag tänkte ta upp våra samtal som exempel idag, och då fick jag det glädjande beskedet.

Givetvis frågade jag vad hon kunde se som främsta orsaker till denna förändring, från ständig ”jag duger inte-känsla” till trygghet i Guds famn. Det hon då tryckte på var dels att hon lyssnat till mycket mer undervisning än tidigare. Sund, välförankrad undervisning, förstås. Och så att hon fått struktur och uthållighet i sin egen bibelläsning. Särskilt detta. Att verkligen prioritera tid till umgänge med Guds Ord. En överlåtelse till det levande Ordet, i tro på dess kraft att förändra på djupet. Alla samtal under åren hade säkert haft sin del i förändringen. Även fastor och profetiska böner. Men som hon ser det var det beslutet att överlåta sig, och därmed också stänga av många av den här världens envisa distraktioner, som fick frukten att börja visa sig.

Jag var i det längsta tveksam till om jag skulle dra in min egen historia i detta. Men kanske finns det något i den som någon behöver höra, så jag kör på. Lite kort från mig först, sedan får vi lyssna till Jenny när hon läser ur min bok Bergmans Bryderier, om en faders hjärta och vägen hem. En för dagen lätt omarbetad version.

Jag är ju inte uppväxt i frikyrkans kultur, som många av er. Inte mer än söndagsskola och lite nying och scout. Hemma var det inte heller så stort fokus på det kristna, i alla fall inte efter de allra första årens läsning ur Barnens Bibel och de vanliga, enkla bönerna vid olika tillfällen. Ni vet, tacka Gud för maten och Gud som haver när det var dags att sova.

Jag kan alltså inte säga att det blev för mycket Gud och Jesus, eller att jag blev inskränkt av religiösa regler. Men jag tror att mamma kan ha varit det. Uppväxt i en, som jag uppfattat det, ganska sträng svenskkyrklighet. Det fanns nog också ett element av skambeläggande i hennes uppfostran, något som hon förde vidare. Gjorde man fel skulle man skämmas. Jag skulle tro att det främst var detta skammande som gjorde att också jag länge hade en gudsbild som tippade över mot det stränga, kritiskt granskande.

Det som blev den stora vändningen för mig var att själv bli pappa. Men det får bli en liten cliff hanger så länge.

Jag avslutar här med en psalm som de flesta känner väl. Ingrid tog upp den i november, och då var en av sakerna hon ville poängtera att Gud ser på oss med goda ögon. Samma psalm, bland mycket annat, nämnde också min vän när jag frågade efter bibelord som haft betydelse i hennes process. Och nu får de sex första verserna befästa sanningen i den kanske lite torra, akademiska utforskning av vår inre gudsbild som jag bjudit på: Hur det finns kunskap vi kan ha i våra tankar och hantera med förståndet, och så detta som ligger alltför djupt och är alltför stort för att vi riktigt ska kunna fatta det. Psalm 139 …

”Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det,  fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.”

En faders hjärta – och vägen hem (2024)

I Bibeln får vi veta att Gud är vår Far, eller Pappa – det är väl ungefär vad det arameiska ordet Abba, som Jesus använder, betyder. För mig låter det tryggt och intimt, men jag vet att alla inte kan ta till sig bilden av Gud som en pappa. För att göra det behöver man nog ha en någorlunda god erfarenhet av sin egen, jordiska motsvarighet. I själavård, som är ett slags kristen samtalsterapi, brukar man därför vara noga med att ta reda på vilka föreställningar om Gud som fungerar och vilka som inte gör det. Och i just detta fall finns det möjlighet att ha olika bilder av Gud utan att det blir fel. Den Fader som Jesus hänvisar till är till sitt väsen ande och ingen könsvarelse. Men allt manligt och allt kvinnligt finns där, hos den Gud som skapat människan till sin avbild.

För någon kanske det låter heretiskt, men det mer än antyds i Bibeln. Till exempel säger Gud genom profeten Jesaja, i kapitel 66 vers 12: ”Som en mor tröstar sitt barn så ska jag trösta er.” Och i Matteusevangeliet kapitel 23 vers 37 utropar Jesus, med sorg över en olydig stad: ”Jerusalem, Jerusalem … Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna …”

Själv har jag inga problem med fadersbilden. Min egen pappa var visserligen inte så bra på att samtala om känsliga saker, och när jag behövde hans ledning under tonåren kunde han inte riktigt motsvara mina förväntningar. Men i stort sett var pappa trygg och kärleksfull, och tanken på Gud som en ännu tryggare, ännu mer kärleksfull Pappa har aldrig varit svår – om än samtidigt grumlad av egna prestationskrav som jag inte riktigt kan spåra ursprunget till.

När jag själv blev pappa och ganska snart fick ta hela ansvaret för min dotter, behövde jag aldrig fundera över vilken roll jag skulle ha för henne. Visst har även jag ifrågasatt och våndats över mitt agerande i olika situationer, det kommer man nog inte ifrån som god och reflekterande förälder. Men det mest grundläggande, det som handlar om trygghet och tillgänglighet, var alltid fullständigt självklart. Jag fanns helt enkelt alltid där för henne. Kunde det vara på något annat sätt?

Det har gått 35 år sedan den omtumlande kvällen på Västerås BB, då det Bergmanska paret blev en liten familj och hela livet ställdes på ända. Det är en lång tid, men i efterhand konstaterar jag som de flesta andra att det gått otroligt fort. Nu ligger hela den här delen av livet i backspegeln, och jag funderar mycket på varför saker och ting blev som de blev. Den stora kraschen, när familjen alldeles för snabbt efter tillökningen gick sönder, har förstås satt sin prägel på resan. Mycket har handlat om att parera och försöka mildra de värsta effekterna av den katastrofen, med varierande framgång.

Men många gånger vidgar sig perspektivet och jag ser något helt annat. En erfarenhet som vuxit sig allt starkare under åren, en kontakt med någonting mycket större – som skrattat hjärtligare när jag skrattat och som gråtit bittrare när jag gråtit. Innan jag själv blev pappa fanns kunskapen bara som teorier och inlärda bibelord. Nu känner jag i mitt innersta att Gud verkligen är den Abba som Jesus öppnat vägen till. En Far vars hjärta för barnen, för oss, är så mycket större än vi någonsin kan förstå. Vars kärlek rymmer så mycket glädje och så intensiv smärta att vi inte skulle stå ut en sekund om vi fick smaka den.

Ja, i allt det som mitt föräldraskap inneburit är kanske det största att jag något lite lärt känna Gud i hans föräldraskap och kommit närmare hans eget hjärta. Och med det blir berättelserna i Bibeln så mycket mer levande. Jag ser vår Pappas längtan och sorg genom hela Gamla testamentet, där somliga fastnar i vad de tycker mest ser ut som grymheter. Och jag ser glädjen i försoningen och återföreningen inför tronen en dag. Då kommer Gud att dansa, det är jag säker på. För även om Gud är helig och vördnadsvärd, är han också Pappan som tar sitt barn i handen och skuttar hem nerför backen – som jag gjorde en gång efter kyrkans barntimmar – helt oblyg inför alla som möter och tittar konstigt. Och han är den som istället för att bli arg när barnets stövlar ”råkar” bli fyllda med vatten från stupröret själv fyller sina till brädden. Sedan klafsar de båda runt i ösregnet och skrattar så det ekar mellan husen.

”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger Jesus. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Kanske har det ett alldeles speciellt värde att finna och gå den vägen – hem till den Gud som både är vår Fader och vår Moder och som älskar oss hur vi än strulat till livet. Kanske är det rent av helt avgörande för vår framtid. För egen del är jag övertygad om det och jag fortsätter att gå. Inte alltid så stadigt, jag snubblar rätt ofta. Men jag vet vart jag är på väg, och den hemlängtan som brinner i mitt hjärta tillåter mig inte att ge upp!

Här fanns inget färdigt manus. Det blev en lång predikan, men mitt i läser också Jenny ”Min personliga story” ur boken Evangelium enligt Bergman (som också finns i ”Sökarens guide till livets mening” på denna sida).

På slutet blev det också spontant en apell till överlåtelse och frälsning, utifrån min egen erfarenhet av vägen till tro som en ”trestegsraket”.

Det här blir en ny erfarenhet för mig. Ja, inte att predika – det har jag gjort många gånger. Men jag har alltid satt en ära i att tala fritt, med bara några stolpar till hjälp för minnet. Jag fick tidigt lära mig att det var så det skulle vara. Då kunde man vara riktigt ledd av Anden.

Det kan absolut fungera så, och det är härligt när det gör det. Men det kan bli pannkaka också och det vill jag bespara oss idag, så därför provar jag nu att gå den andra vägen och läser ord för ord det jag skrivit under veckan. Det tycker jag känns väl så spännande.

När jag fick klart för mig att temat för dagen är ”vårt evighetshopp”, undrade jag först vad jag skulle kunna säga som inte redan sagts många gånger. Detta är ju det mest centrala i vår tro, att vi till skillnad mot dem som inte tror faktiskt har ett hopp. Ett som vi vet håller. 

Sen slog det mig hur väl ämnet passar ihop med det jag delade när jag välkomnades in i församlingen nu i september. Den där händelsen för 12 år sedan när jag var i gravkapellet för att se mamma en sista gång inför begravningen.

För det var ju just detta hopp, att livet inte är slut när det ser ut att vara slut, som blev så levande när jag satt där vid kistan. Jag ska läsa några rader ur min bok för den som eventuellt inte hörde mig den 18 sept:

(Läs ur boken: ”Att skratta vid sin mors kista”, andra avsnittet.)

Ibland kan nog våra utläggningar av bibelordet bli lite torra och träiga. Det är så många fakta man kan förlora sig i, särskilt om man är lagd åt det akademiska. Är Anden med, finns ju ändå livet där och Ordet gör sin verkan. Så, torrt behöver inte vara dåligt. Känslor kan också lätt leda oss fel, så det finns absolut anledning att som predikant inte spela på dem och trissa upp en stämning.

Men jag tänker att det är något speciellt med detta evighetshopp. Åtminstone har jag väldigt svårt att inte bli känslosam när jag låter tanken stanna vid det som väntar oss efter det här livet. Och jag tror att det måste få vara så och att det just när det gäller detta enbart är av godo. Vi kan helt enkelt inte glädja oss för mycket över löftena vi fått! 

Det må finnas många tankar om liv efter detta ibland världens alla filosofier och religioner, men vi vet – vi som smakat det – att det bara finns ETT hopp som verkligen är levande och som kan bära genom allt.

När jag var yngre, lite mer mitt i livet, tänkte jag inte SÅ mycket på evigheten och löftena som gäller den. Jag skulle tro att det är det normala, så länge livet rullar på någorlunda bra. Man gläder sig så klart över frälsningen. Jag minns särskilt hur jag kunde få totalt glädjefnatt när jag hörde Don Franciscos låt ”He’s alive”, där han ger röst åt Petrus när denne möter Jesus efter uppståndelsen och inser att det hemska sveket mot Mästaren är förlåtet: 

”He’s alive! He’s alive! He’s alive and I’m forgiven, heavens gates are open wide!” Lyssna gärna på den låten ni som har tillgång till en streamingtjänst. Don Francisco var det alltså. Samma stavning som i San Francisco.

Men nej, inte så mycket fokus på livet efter detta. Mer här och nu. Och just hur intensivt här och nu kan bli, det vet nog var och en som har eller har haft barn hemma, genom alla åldrar med deras respektive problem och aktiviteter. 

För min egen del avbröts allt detta abrupt bara ett par år efter Annas födelse och jag stod snart i stort sett ensam med hela ansvaret för hennes uppväxt och vår försörjning. Jag kan lugnt säga att i det skedet av livet såg jag verkligen inte fram emot tillvaron i himlen, om vilken Jesus säger så här i Mark 12:25: ”När de döda uppstår gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen.”

Eh… nej tack, vad jag behövde och längtade efter var en ny fru, och dottern ville väldigt gärna ha en ny mamma. Jag var ju fortfarande i familjebyggaråldern – himlen fick gärna vänta!

Så annorlunda det har blivit. Åren går, man glider naturligt över från den ena livsfasen till den andra – och den tredje. Och för somliga, inklusive mig då, börjar kroppsmaskineriet hosta och hacka mer än det borde och hoppet om ett annat liv, med en nyskapad kropp och utan plågor och tårar, lyser alltmer lockande. 

Till slut kan inte ens det där med att ”bli som änglarna” förta glädjen längre. Tänk, att istället för att behöva en annan människa vid sin sida för att känna sig hel – en egen individ som man inte alltid kommer överens med och måste anpassa sig efter (förvisso en välsignad tillvaro på sitt sätt) – tänk att istället för det vara hel och komplett i sig själv och absolut tillfreds så …

Men, nej då, jag har ingen brådska. Jag hoppas på många års fortsatt kamp här i världen. Så länge jag behövs här och kan bidra på något sätt vill jag leva kvar i hoppet. Det härliga evighetshoppet. 

Har ni tänkt på det, förresten, att i himlen är det förbi med allt hopp? Det gäller alltså inte bara helvetet, som Dante skriver i sin gudomliga komedi: ”I som här inträden, låten hoppet fara.” Nej, även i himlen väntar oss en helt hopplös tillvaro. 

Dock inte riktigt av samma anledning som i Dantes beskrivning, och inte så som Job i sin syrliga ironi beskriver dödsrikets hopplöshet, utan hopplös för att hopp inte längre har någon funktion. Vi läser Rom 8:24 och allt klarnar: ”I hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på det han redan ser?”. 

Alltså, när vi kommer hem och ser allt fullkomnas, då kan vi lägga undan vårt hopp i vapenhuset, tillsammans med allt annat vi inte längre behöver, alla kryckor av olika slag, och gå in i härligheten där vi får se ansikte mot ansikte och inte som nu i en immig badrumsspegel efter en varm dusch.

Jag ska strax återkomma till detta med att se. Men först en liten fundering om vad det kan ligga för några konkreta förhoppningar i tanken på det eviga livet. Vad är det vi hoppas på och ser fram emot – utöver det här mest grundläggande att döden är besegrad och vi för evigt ska få vara med Herren? 

Är det hoppet att till slut få allt det vi saknar i detta livet? Det kan ju vara många olika saker. Den som lever i fattigdom kan hoppas på en tillvaro utan materiell brist. Den som är ensam kan hoppas på gemenskap och att bli sedd. Den som utsätts för övergrepp av olika slag kan hoppas på att få ro. 

Och den som bara med stor möda kan stå på fötterna i kyrkan en söndag, och som måste hålla för öronen när lovsångarna klämmer i från tårna, kan hoppas på att få springa extremmaraton barfota på de gröna ängarna, och själv vara en som tar i från tårna tillsammans med den oräkneliga skaran i vita kläder.

Är det sånt här hoppet handlar om? Bara det? frestas jag att fråga trots det uppenbart härliga i tanken att all brist ska förvandlas till överflöd av Guds goda. Eller finns det något ännu härligare som väntar oss? 

Nu tänker ni kanske att jag verkar ha glömt att vi ska få återse alla våra kära som gått före. Det har jag inte. Och det är naturligtvis underbart att tänka sig, och något vi till och med uppmanas i Bibeln att trösta oss med i tider av sorg. I 1 Thess 4, från vers 16 läser vi: 

”När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.”

Men jag menar att det finns något som övergår allt detta.

Jag ska återvända till gravkapellet och den där dörren på glänt. Jag har försökt återge vad jag upplevde där och vad det fick för effekt i mig. Men när jag skrev den texten kunde jag inte riktigt hitta ord för att beskriva vad som genomsyrade luften under dessa ögonblick. Det fick räcka med att berätta om den jublande glädjen och skrattet som bubblade upp så oväntat.

Men nu står jag här och kan riktigt trycka på den förväntan som strömmade ut genom dörröppningen. Nästan som ett levande väsen i sig, mjukt vibrerande. Det glada sorlet därinne, det var inte bara glädjen att återse nära och kära och prata om det som varit.

Det var också detta pirrande tillstånd som bara kan uppstå i en festlokal med uppklädda människor som vet att de i vilket ögonblick som helst ska få se festens värd och huvudperson träda in. Den person de kommit att älska och längta efter utan att någonsin ha sett eller hört honom med sina jordiska sinnesorgan. Nu ska de snart, snart, ÄNTLIGEN få se honom sådan han är.

DEN förväntan…! 

Vad jag vill komma till är att det ligger något särskilt i detta att vi ska få SE Gud. Något som övergår allt det andra och som det därför är värt att vi stannar upp vid i tanken och riktigt låter sjunka in, inte minst i en orolig tid som den vi lever i nu. 

Jag utgår ifrån att vi alla har läst vad Bibeln har att säga om att se Gud – kanske många gånger. De ord som Jesus yttrar i bergspredikan är ju särskilt svåra att missa: ”Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud.” Men hur lätt är det inte att just det löftet mest passerar förbi, när han säger så mycket annat fint i det sammanhanget: Vi ska ärva jorden, bli tröstade, bli mättade på rättfärdighet osv. 

Visst, det blir ju härligt att få se hur han ser ut också. Men den insikt som vuxit under de sista åren och som blivit till en längtan jag knappt kan uthärda när den kommer över mig, är alltså att det ligger något mycket större och mycket mer underbart i att få se Herren, än att bara få se honom …

Jag ska göra en liten utvikning och berätta om en annan uppenbarelse jag haft. Ett av de starkaste mötena med Jesus. Det är inte så att jag har haft väldigt många såna upplevelser, och jag är inte lika ivrig att berätta om allt, som jag var i min lite eldigare och oförståndigare ungdom. Vissa skatter vi får från Gud är bara för oss själva och dem ska vi vara rädda om. Jag har några såna också. Men det här gudsmötet nämner jag också i boken, och jag fick berätta om det på OAS-mötet i Borås 2010, så det är redan offentligt.

Det var så här: Hösten 2009 hade jag börjat ladda ner musik via internet, och jag satt en eftermiddag med min iPhone och hörlurar och skulle lyssna på Jean Michel Jarres gamla ”Equinoxe”. Jag ska inte dra alla detaljer, jag säger bara att på något sätt lyckades jag schabbla till det med volymkontrollen så att när första tonen i verket hördes, upplevde jag det mer som en spark i huvudet än som ett ljud. Jag hade volymen på max.

Det kändes konstigt i ena örat efteråt, men inte så mycket mer just då. Det tog ungefär ett dygn innan ljudkänslighet och tinnitus slog till med full kraft och jag så att säga fick träda in i Dantes Inferno. ”I som här inträden, låten hoppet fara.” 

Den frasen kändes helt relevant. Gud fanns inte längre, det enda som fanns var ren dödsångest, dag och natt. Jag kunde inte sova annat än med sömntablett och då bara fyra timmar per natt. Resten av tiden ropade jag på hjälp från Gud, var han nu befann sig. 

Och jag läste Davids psalmer, som jag tyckte märkligt nog speglade mitt tillstånd precis. Jag tänkte att David också måste ha lidit av tinnitus. Han uttryckte ju exakt samma förtvivlan som jag kände… Det var den livlina jag hade just då, och jag höll krampaktigt fast i den. 

Detta fortsatte under tio fruktansvärda dygn. Det gick så långt att jag till och med smakade på tanken att avsluta livet, något jag aldrig varit i närheten av sedan jag blivit frälst 26 år tidigare. Tio dygn… sedan fanns plötsligt Herren igen, och det med besked! 

Jag stod som så ofta i hallen framför en ikon med Jesus och orden från Matteus 11:28 som jag fått av en kär vän. Ni vet: ”Kom till mig alla ni som arbetar och är tyngda av bördor så ska jag ge er vila”.

Och plötsligt stod han där intill mig, Jesus. Osynlig för ögat men närvaron var högst verklig. Jag tror han la sin hand lite lätt på min axel, det kändes så. Och i samma ögonblick blev allt stilla. Stormen i mitt inre la sig. Vattnet blev spegelblankt. Och jag hörde mig själv säga: ”Nu är jag inte rädd längre.” Och strax därefter: ”Nu spelar det ingen roll om jag blir helad eller inte.” Sen gick jag och la mig och sov gott den natten.

Fantastiskt, eller hur? Men blev jag helad? Nej, inte där och då. Nästa dag lät det precis lika illa. Men ångesten var borta, och den har inte kommit tillbaka. Det tog ytterligare ungefär tre veckor innan det också började bli bättre i öronen. Jag hade samtal med vår kyrkoherde i Horred och jag fick komma till tinnitusteamet på Borås Lasarett. Och med allt tillsammans, tiden och de olika resurserna, och Jesus såklart, blev det faktiskt mycket bättre. 

Det blev så bra att jag kunde vara med på OAS-mötet året efter, och då hålla löftet jag i min förtvivlan gett Gud, att om han gjorde så jag kunde vara med där igen så skulle jag gå fram och vittna för alla om hans under, vilket jag alltså fick göra under avslutningsmötet.

Men helad är jag fortfarande inte. Det har snarare blivit värre igen – förmodligen för att jag inte kunnat eller velat sluta lyssna på musik. Och producera egen. Det är så mycket som kan gå fel när man kopplar sladdar och vrider på rattar hit och dit. 

Men minnet av den kvällen när Jesus stod vid min sida och hur det fick mina omständigheter att helt förlora betydelse, det minnet räcker för att jag ska kunna leva tillsammans med mina vänner Tinnitus och Hyperakusis. Ja, jag kallar dem ibland vänner. Inte för att jag egentligen tycker om deras sällskap, men tack vare nåd från Gud kan vi samexistera så länge det nu måste vara så. 

Ibland kan jag till och med se något gott i deras närvaro och den begränsning av mitt liv som de orsakar: Det gör nämligen att jag är mer rädd om mig, särskilt när det gäller att inte stressa – något vi vet leder till livsfarliga sjukdomar om det blir långdraget.

Jag är också mer än förut medveten om hur beroende jag är av Guds nåd för att kunna leva. Vi glömmer det lätt när livet rullar på utan bekymmer. Det är inte skönt för egot att vara beroende, men det är väldigt bra för livet med Herren – och det evighetshopp som står i fokus idag.

Så långt denna utvikning. Poängen jag vill få fram är att det finns en plats nära Jesus där våra omständigheter, vilka de än är, inte har någon som helst betydelse. Känslan av hans närvaro fyller luften och tränger undan allt negativt. Det finns bara han och den frid han ger. Och detta utan att vi ser honom med våra kroppsliga ögon.

Tänk då hur det blir den dagen vi verkligen FÅR se honom. På riktigt. Inte bara ana i vårt inre, inte se dunkelt som i en immig spegel. Och när vi då ser, ansikte mot ansikte, ser vi inte bara hur han ser ut. Vi ser att han också ser på oss, så som han sett oss under hela vår tid här på jorden. 

Det är i hans blick en människa blir och är till. Liksom inget liv skulle vara möjligt på jorden om inte solen ständigt såg på den. Men liksom vi inte kan möta solens blick utan att förstöra synen, kan ingen här se Guds ansikte och leva. För en bräcklig, jordisk kropp skulle det ljuset bli alldeles för starkt.

Att nu få möta Skapares blick … 

Vi kan möjligen i våra allra bästa stunder ana. När två älskande ser varandra i ögonen, vågar hålla kvar blicken och sänka den inre garden – något vi sällan gör i någon situation, för den instinktiva driften att skydda det känsligaste vi har, vår själ. I de stunderna kan vi få uppleva en liten försmak av kärlekens verkliga väsen. När våra själar möts på djupet och vi inser att detta är vad allt handlar om. Den sanna kärleken och den ultimata njutning som hör till den – det är när två själar förenas till en och har inget eller väldigt lite med kroppar att göra. 

Att nu få möta Skaparens blick …

Det är detta som blivit så starkt i mig på senare tid, att när jag får se in i Jesu ögon kommer inte bara mina eländiga omständigheter att förlora kraft. De omständigheterna har han ju då redan lyft mig ur och jag står i min nya kropp inför honom. Fri från smärta och alla tårar torkade av Fars hand. 

Nej, det är mer än så, och mer än allt det andra, förvisso goda, som väntar i form av uppfyllda önskningar. Det handlar om att själva åsynen av Frälsaren, och kärleken som strömmar ur hans ögon, kommer att MÄTTA mig. Alla behov, all längtan, alla önskningar och allt jag känt begär till – allt blir tillfredsställt och uppfyllt utan vidare åthävor, bara i det rena mötet mellan våra blickar. Detta ser jag fram emot med en glädje som inga ord kan göra rättvisa.

För mig personligen är denna visshet som att ha fått tag i en ovärderlig skatt. Men det är naturligtvis inget nytt och unikt. Samma längtan efter att se Gud på det viset jag försöker få fram, går igen i den Bibliska historien, och jag är säker på att vi är fler här som blivit gripna av den.

Job hade absolut fått upp vittringen. Den hopplöshet han uttrycker i det vi läste förut var inte hans innersta tro. I kapitel 19 från vers 25 säger han: 

”Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta.”

Att kung David också hade denna insikt och längtan framgår tydligt. I psalm 17 konstaterar han först att Gud ger sitt överflöd av goda gåvor även åt de ogudaktiga och fortsätter sedan, uppenbart utan bitterhet:

”Men jag ska få se ditt ansikte i rättfärdighet, jag ska mättas av din åsyn när jag vaknar.”

Även hos Jesu lärjungar fanns denna önskan att få se Gud, Fadern. Och, som det verkar, förståelsen att de i det läget inte skulle behöva något mer. I Joh. 14:8 säger ju Filippus: ”Herre, visa oss Fadern så räcker det för oss.” Varvid han får till svar att han redan har sett Fadern, i Jesus själv.

Men det var ju förstås inte den förhärligade Guds Son de fick se. Även om han redan i sin jordiska hydda var ett med Fadern. Och han längtade själv efter den dagen då han skulle få möta sina älskade människobarn, utan något skydd emellan för den starka strålglansens skull. Vi ser det i hans bön i Joh 17:24:

”Far, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig. Låt dem få se min härlighet som du har gett mig, för du har älskat mig före världens skapelse.”

Så länge vi är här i världen, får vi se på Jesus i den bemärkelsen att vi ser hans liv och hans uthållighet och genom det får styrka för det trons lopp vi ännu har framför oss. I Hebr. 12 läser vi: 

”… låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet.”

Men när vi kommer hem, när kampen är slut, då gäller alltså något annat…

De förväntansfulla bröllopsgästerna som jag fick ana i gravkapellet, jag tror att det pirrade i dem just av den tanken. När som helst skulle de få se honom komma in i salen och uppfyllas av kärleken i hans blick. Uppfyllas och bli mättade. Lönen för all möda här på jorden.

Detta är det evighetshopp som med tiden rest sig högt över allt annat. Jag vill fortfarande springa extremmaraton på de gröna ängarna, och göra allt det andra som jag inte kan här. Den längtan finns absolut kvar. Men jag tänker att det finns en god chans att jag den dagen glömmer bort allt sånt och bara blir stående framför Herren och ser på hans ansikte, in i hans ögon. Vi kommer ju ändå att ha evigheten på oss, och begreppet ”ingen tid att förlora” kommer att vara sant på ett helt nytt sätt.

Jag ska mättas av din åsyn när jag vaknar. 

Amen!