I november förra året hade vi besök av Ingrid Gustavsson. Kommer ni håg vad hon talade om, ni som var här? Jag brukar själv ha svårt för att komma ihåg vad som sägs från predikstolen, men Ingrids predikan minns jag, i stora drag. Den kom nämligen som en bekräftelse på något jag tänkt under veckan innan. Här fanns ett viktigt ämne som Gud nog ville att vi skulle ta tag i ordentligt.
Ingrid talade utifrån sin tjänst som själavårdare, och det handlade om hur vi hanterar förändringar i livet. Förändringar som kan bli till kriser. Här har vi som kristna förstås mycket hjälp att hämta i Bibeln, men vi kommer också helt naturligt in på psykologins område. Även där finns kunskaper som kan vara till hjälp, liksom vi kan få hjälp av läkare och annan vårdpersonal när något krånglar i resten av kroppen.
Ett specialområde inom psykologin är religionspsykologi. Det kan nog låta suspekt för den som ser psykologi som fiende till det andliga. Är det inte ett världens försök att förklara det vi tror på som enbart processer i vår egen hjärna? Gud som en skapelse av människans psyke? Jag hade själv problem med detta under många år – tills jag insåg att det inte alls är så. Vetenskapen i sig har ingen fientlig agenda. Det är när den används fel som det blir … fel. Och att vi i någon mån är beroende av hjärnans funktioner även i vår relation till Gud är knappast kontroversiellt. Inte minst påverkas vi av alla minnen vi har lagrade där, på gott och ont.
Jag citerar från inledningen i Anton Geels och Ove Wikströms bok: Den religiösa människan – En introduktion till religionspsykologin:
”Religionspsykologin har som uppgift att studera religion som upplevelse och beteende i historia och nutid. Fokus är inriktat på människans erfarenheter av en andlig realitet, hur dessa erfarenheter uppkommer, vilken funktion de har för individer och grupper och hur de tar sig uttryck.”
Med den definitionen är det kanske inte så konstigt att kursen på Örebro teologiska högskola för … ganska många år sedan hette ”Religionspsykologi / Själavård”. Man behöver helt enkelt ha åtminstone lite insikt i det förstnämnda för att själavården ska fungera som bäst.
Vad var det då i Ingrids predikan för nio månader sedan som talade så till mig och bekräftade vad jag redan bar på? Jo, det var när hon kom in på det hon kallade vår inre gudsbild. Den föreställning vi alla har av vem och hurdan Gud är. Det är en djupt personlig bild som kan skilja sig mycket mellan individer – även i en gemensam kontext, som den vi har här i våra församlingar. Som vi ska se byggs denna inre bild av mer än bara den undervisning vi får ta del av.
Nu är inte psykologi någon exakt vetenskap och det gäller förstås också specialområdet religionspsykologi. Det finns flera teorier om hur våra gudsbilder formas, och begreppen skiljer sig lite även om de berör samma saker. Man kan tala om en primär och en sekundär gudsbild, där den primära skapas av upplevelser i väldigt unga år och den sekundära av de kunskaper om Gud som vi får senare.
En av de mest kända forskarna i sammanhanget, Ana-Maria Rizzuto, använder istället orden gudsrepresentation och gudsbegrepp. För att inte krångla till det nu håller jag mig till det Ingrid sa, den inre gudsbilden, som en sammanfattning av vad det handlar om.
Det viktiga att ta med sig är att denna vår gudsbild kan sägas bestå av två lager. Lager som formas på olika sätt och i olika skeden i livet och som inte alltid blir en harmonisk helhet, något som kan ställa till det för oss.
Bakgrunden till mina tankar då i november var att jag ganska nyligen, som lekman på området, suttit i samtal med en vän som aldrig riktigt kunnat ta till sig och finna vila i att hon är älskad och helt mottagen av Gud. Vi hade återkommit till problemet under en räcka av år. Och det var ungefär likadant varje gång – det spelade ingen roll hur många bibelord jag kunde visa som bekräftar Guds kärlek och försoningens verkliga kraft och räckvidd. När den grundläggande känslan hela tiden sa henne något annat, att hon inte dög, kunde polletten aldrig trilla ner.
Det här är alltså ett exempel ur min erfarenhet. Ett nästan exakt likadant exempel, fast gällande en man, tar Berit Okkenhaug upp i sin grundbok om själavård, den vi läste på kursen. Hon avslutar det stycket så här: ”Han kunde inte förmå sig att tro att Gud verkligen älskade honom. Även om Jesus hade frälst honom – han kunde allt det där.”
Han kunde allt det där… Här har vi problemet med den skavande gudsbilden, där lagren inte är i harmoni med varandra, i ett nötskal. Min vän kunde också allt det där, redan innan jag läste de bibelställen jag tyckte passade. Men det hjälpte inte. Det trängde inte ner i det djupaste lagret.
Hur uppstår och formas då denna inre gudsbild? Det börjar, inte så förvånande, med det lilla barnets upplevelser tillsammans med de människor som tar hand om det efter födelsen. Här såg Freud ett samband mellan föräldrabilden och gudsbilden, och hans teori har byggts vidare på av bland andra nämnda Rizzuto. Enligt henne formas det grundläggande lagret i gudsbilden i tidiga barnaår och bär drag av föräldrarna och andra för barnet viktiga personer.
Detta formande kan ske till likhet med föräldrarna eller i kontrast till dem. Det kan vara en bild färgad av önskningar och behov men även av fruktan. Gud kan bli den som ska kompensera för allt som barnet saknar och kan konstrueras som en önskedröm om en allsmäktig Gud som älskar barnet. Men det kan också hända att bilden blir till en sträng, dömande Gud som inte accepterar barnet som det är.
Denna bild som formats, finns kvar i oss när vi växer upp, oberoende av om vi har ett aktivt förhållande till en gud. Och den kommer att finnas där, och påverka oss, mest på ett känsloplan.
Här vill jag själv tillägga att den allra mest grundläggande uppfattningen av Gud nog skapas redan i moderlivet, där vi är helt omslutna och får allt vi behöver utan någon egen ansträngning. Varma, mätta och trygga, och ganska länge flytande viktlösa i fostervattnet. Ser vi det så, blir det ju helt uppenbart att det bara kan handla om en känsla, något vi bär med oss effekterna av på ett helt omedvetet plan.
Kanske är det denna djupt bevarade erfarenhet som är orsak till den längtan vi bär på – jag tror att den finns hos alla, men alla är inte medvetna om den – längtan efter paradiset vi förlorat. Att komma tillbaka till vår Skapare, till den gemenskap vi var menade att leva i, tryggt omslutna, men inte förkvävda utan helt fria. Kanske är det då också just denna del av vår inre gudbild som är den allra sannaste. Oförstörd av jobbiga upplevelser och av det intellektuella, bristfälliga lager som byggs senare i livet och som vi kommer till nu …
Detta andra lager, som Rizzuto alltså kallar gudsbegreppet, skapas i våra tankar och byggs främst av allt det vi i olika sammanhang får lära oss om Gud, till skillnad alltså mot det som enbart är våra egna, tidiga upplevelser. Söndagsskolans bibelberättelser, någon som läst Barnens bibel för oss, ungdomsgruppens samlingar, gudstjänster, kurser, egen bibelläsning så klart. Och så givetvis alla de levnadsregler man fått till sig från unga år. Regler man kanske inte alltid kunnat förstå. Allt detta bidrar till att forma vår gudsbild.
Och det blir – detta är viktigt att komma ihåg – en bild som inte är fri från påverkan av den kultur vi lever i, med dess tankesätt, logiska begrepp och syn på teologi och filosofi. Det gäller både samhällets kultur i stort och för oss den speciella frikyrkliga kulturen. Med andra ord, det är inte allt vi lär oss om Gud och ett fromt liv som är hämtat direkt från Bibeln.
Med tiden påverkas också vår gudsbild av olika händelser, alldagliga eller mer traumatiska, kanske även sådant vi kan tolka som transcendent, något slags möte med det gudomliga. Sådana händelser kan vara omvälvande och leda till mer eller mindre dramatisk nytolkning av tron.
Men att som barn och ung få lära sig om Gud, kan ju också innebära att den inre bild som skapas blir av en gud som inte ens existerar. Som bara är just en inre skapad illusion. Många har nog den inställningen att barn inte ska påverkas i någon riktning. Att som förälder ska man varken tuta i barnen att det finns en gud eller att det inte finns. Det kanske låter bra, men det är ju inte riktigt så livet fungerar. Små barn är biologiskt programmerade att lära av sina föräldrar, och det innefattar även vad dessa ser som bra och dåligt, sant och inte sant. Det finns ingen neutral mark. Och som vi nog alla vet lär barn inte främst av vad vi säger till dem utan av hur vi agerar, och allt vi säger som kanske inte var avsett för deras öron.
Vad ger det för skav i den människas inre gudsbild som fått lära sig tänka att Gud inte finns, men som delar samma grundläggande upplevelse från tillvaron i livmodern och mammans omhändertagande? Det är jag inte rätt person att säga så mycket om. Men jag tror att vi alla som har en gudstro, eller som söker, kan inse att om nu sanningen är att Gud existerar – och vill ha kontakt – då finns det potential till en verklig revolution i den människans inre gudsbild, och en omvälvande frälsningsupplevelse.
Kanske är det här vi hittar förklaringen till att många av dem som vuxit upp i kyrkans hägn och fått en god grund aldrig får den där riktigt starka frälsningsupplevelsen som ibland lyfts fram som ideal, hur det borde vara för alla. Det blir kanske bara som en stilla bekräftelse på att det verkligen är sant, det man trott på i alla år. Sedan kan det ju ändå bli starka och många gånger smärtsamma upplevelser vid tillfällen då insikten om den egna syndfullheten möter Guds förlåtelse.
Jag ska sammanfatta med ett par citat ur Okkenhaugs bok, det kapitel som bär den underbart akademiska titeln:
”Gudsbilden ur ett religionspsykologiskt utvecklingsperspektiv”:
”Det vi tror med vårt förnuft och det vi upplever i våra liv är alltså sällan det samma. Det är många som inte är medvetna om att det kan vara en skillnad mellan det vi tror rent förnuftsmässigt och det vi upplever på ett känslomässigt plan. Gudsrepresentationen hör till den omedvetna delen av personligheten. Därför är vi ofta inte medvetna om att vi kan uppleva Gud annorlunda än vad vi säger, för det vi säger är ett uttryck för hur vi har lärt oss att Gud är. Ofta anser vi oss tro det som trosläran har lärt oss att vi ska tro. Det har blivit en självklar del av vår uppfattning. Den fruktan vi kan känna, eller tomheten i mötet med Gud, uppmärksammas inte för vi vet alltför väl vad som är sant och riktigt att tro.”
”Bakom den snälla goda guden kan det i den enskilda människans upplevelsevärld dölja sig en oberäknelig despot. Men det säger man inte högt, inte ens till en själavårdare. Det är allt annat än säkert att en sådan känsla kan vidkännas och medvetandegöras. […] En del av utmaningen för själavården kan vara att hjälpa människor att utforska hur de upplever Gud i sitt inre.”
Man kan alltså leva med en dubbeltydig och kanske direkt motsägelsefull inre gudsbild utan att ens vara medveten om det!
Jag tror att Gud ville ge oss en ögonöppnare – eller påminnelse, för den som redan visste allt det här – just idag när temat är Friheten i Kristus. För hur kan den vara riktigt fri och frimodig i sin tro som djupast och längst in bär på en gnagande oro och kanske en känsla av att inte duga inför en sträng och dömande Gud? Det som nog kan vara det vanligaste problemet bland dem som vuxit upp med en kristen fostran i något sammanhang.
Det är också en annan detalj som gör att jag tror på Guds tajming i detta: Jag fick nämligen, när jag började förbereda mig, en väldigt uppmuntrande nyhet från vännen jag berättade om, hon som suttit så fast i känslan av att inte duga trots att hon rent intellektuellt vetat bättre i alla år. Hennes gudsbild har till slut, alldeles nyligen, förändrats! Jag nämnde för henne att jag tänkte ta upp våra samtal som exempel idag, och då fick jag det glädjande beskedet.
Givetvis frågade jag vad hon kunde se som främsta orsaker till denna förändring, från ständig ”jag duger inte-känsla” till trygghet i Guds famn. Det hon då tryckte på var dels att hon lyssnat till mycket mer undervisning än tidigare. Sund, välförankrad undervisning, förstås. Och så att hon fått struktur och uthållighet i sin egen bibelläsning. Särskilt detta. Att verkligen prioritera tid till umgänge med Guds Ord. En överlåtelse till det levande Ordet, i tro på dess kraft att förändra på djupet. Alla samtal under åren hade säkert haft sin del i förändringen. Även fastor och profetiska böner. Men som hon ser det var det beslutet att överlåta sig, och därmed också stänga av många av den här världens envisa distraktioner, som fick frukten att börja visa sig.
Jag var i det längsta tveksam till om jag skulle dra in min egen historia i detta. Men kanske finns det något i den som någon behöver höra, så jag kör på. Lite kort från mig först, sedan får vi lyssna till Jenny när hon läser ur min bok Bergmans Bryderier, om en faders hjärta och vägen hem. En för dagen lätt omarbetad version.
Jag är ju inte uppväxt i frikyrkans kultur, som många av er. Inte mer än söndagsskola och lite nying och scout. Hemma var det inte heller så stort fokus på det kristna, i alla fall inte efter de allra första årens läsning ur Barnens Bibel och de vanliga, enkla bönerna vid olika tillfällen. Ni vet, tacka Gud för maten och Gud som haver när det var dags att sova.
Jag kan alltså inte säga att det blev för mycket Gud och Jesus, eller att jag blev inskränkt av religiösa regler. Men jag tror att mamma kan ha varit det. Uppväxt i en, som jag uppfattat det, ganska sträng svenskkyrklighet. Det fanns nog också ett element av skambeläggande i hennes uppfostran, något som hon förde vidare. Gjorde man fel skulle man skämmas. Jag skulle tro att det främst var detta skammande som gjorde att också jag länge hade en gudsbild som tippade över mot det stränga, kritiskt granskande.
Det som blev den stora vändningen för mig var att själv bli pappa. Men det får bli en liten cliff hanger så länge.
Jag avslutar här med en psalm som de flesta känner väl. Ingrid tog upp den i november, och då var en av sakerna hon ville poängtera att Gud ser på oss med goda ögon. Samma psalm, bland mycket annat, nämnde också min vän när jag frågade efter bibelord som haft betydelse i hennes process. Och nu får de sex första verserna befästa sanningen i den kanske lite torra, akademiska utforskning av vår inre gudsbild som jag bjudit på: Hur det finns kunskap vi kan ha i våra tankar och hantera med förståndet, och så detta som ligger alltför djupt och är alltför stort för att vi riktigt ska kunna fatta det. Psalm 139 …
”Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.”
En faders hjärta – och vägen hem (2024)
I Bibeln får vi veta att Gud är vår Far, eller Pappa – det är väl ungefär vad det arameiska ordet Abba, som Jesus använder, betyder. För mig låter det tryggt och intimt, men jag vet att alla inte kan ta till sig bilden av Gud som en pappa. För att göra det behöver man nog ha en någorlunda god erfarenhet av sin egen, jordiska motsvarighet. I själavård, som är ett slags kristen samtalsterapi, brukar man därför vara noga med att ta reda på vilka föreställningar om Gud som fungerar och vilka som inte gör det. Och i just detta fall finns det möjlighet att ha olika bilder av Gud utan att det blir fel. Den Fader som Jesus hänvisar till är till sitt väsen ande och ingen könsvarelse. Men allt manligt och allt kvinnligt finns där, hos den Gud som skapat människan till sin avbild.
För någon kanske det låter heretiskt, men det mer än antyds i Bibeln. Till exempel säger Gud genom profeten Jesaja, i kapitel 66 vers 12: ”Som en mor tröstar sitt barn så ska jag trösta er.” Och i Matteusevangeliet kapitel 23 vers 37 utropar Jesus, med sorg över en olydig stad: ”Jerusalem, Jerusalem … Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna …”
Själv har jag inga problem med fadersbilden. Min egen pappa var visserligen inte så bra på att samtala om känsliga saker, och när jag behövde hans ledning under tonåren kunde han inte riktigt motsvara mina förväntningar. Men i stort sett var pappa trygg och kärleksfull, och tanken på Gud som en ännu tryggare, ännu mer kärleksfull Pappa har aldrig varit svår – om än samtidigt grumlad av egna prestationskrav som jag inte riktigt kan spåra ursprunget till.
När jag själv blev pappa och ganska snart fick ta hela ansvaret för min dotter, behövde jag aldrig fundera över vilken roll jag skulle ha för henne. Visst har även jag ifrågasatt och våndats över mitt agerande i olika situationer, det kommer man nog inte ifrån som god och reflekterande förälder. Men det mest grundläggande, det som handlar om trygghet och tillgänglighet, var alltid fullständigt självklart. Jag fanns helt enkelt alltid där för henne. Kunde det vara på något annat sätt?
Det har gått 35 år sedan den omtumlande kvällen på Västerås BB, då det Bergmanska paret blev en liten familj och hela livet ställdes på ända. Det är en lång tid, men i efterhand konstaterar jag som de flesta andra att det gått otroligt fort. Nu ligger hela den här delen av livet i backspegeln, och jag funderar mycket på varför saker och ting blev som de blev. Den stora kraschen, när familjen alldeles för snabbt efter tillökningen gick sönder, har förstås satt sin prägel på resan. Mycket har handlat om att parera och försöka mildra de värsta effekterna av den katastrofen, med varierande framgång.
Men många gånger vidgar sig perspektivet och jag ser något helt annat. En erfarenhet som vuxit sig allt starkare under åren, en kontakt med någonting mycket större – som skrattat hjärtligare när jag skrattat och som gråtit bittrare när jag gråtit. Innan jag själv blev pappa fanns kunskapen bara som teorier och inlärda bibelord. Nu känner jag i mitt innersta att Gud verkligen är den Abba som Jesus öppnat vägen till. En Far vars hjärta för barnen, för oss, är så mycket större än vi någonsin kan förstå. Vars kärlek rymmer så mycket glädje och så intensiv smärta att vi inte skulle stå ut en sekund om vi fick smaka den.
Ja, i allt det som mitt föräldraskap inneburit är kanske det största att jag något lite lärt känna Gud i hans föräldraskap och kommit närmare hans eget hjärta. Och med det blir berättelserna i Bibeln så mycket mer levande. Jag ser vår Pappas längtan och sorg genom hela Gamla testamentet, där somliga fastnar i vad de tycker mest ser ut som grymheter. Och jag ser glädjen i försoningen och återföreningen inför tronen en dag. Då kommer Gud att dansa, det är jag säker på. För även om Gud är helig och vördnadsvärd, är han också Pappan som tar sitt barn i handen och skuttar hem nerför backen – som jag gjorde en gång efter kyrkans barntimmar – helt oblyg inför alla som möter och tittar konstigt. Och han är den som istället för att bli arg när barnets stövlar ”råkar” bli fyllda med vatten från stupröret själv fyller sina till brädden. Sedan klafsar de båda runt i ösregnet och skrattar så det ekar mellan husen.
”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger Jesus. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Kanske har det ett alldeles speciellt värde att finna och gå den vägen – hem till den Gud som både är vår Fader och vår Moder och som älskar oss hur vi än strulat till livet. Kanske är det rent av helt avgörande för vår framtid. För egen del är jag övertygad om det och jag fortsätter att gå. Inte alltid så stadigt, jag snubblar rätt ofta. Men jag vet vart jag är på väg, och den hemlängtan som brinner i mitt hjärta tillåter mig inte att ge upp!
Lars Bergman 