Det är nästan ett år sen jag stod här senast. Då handlade det om vår inre gudsbild och hur den kan skilja sig, ofta helt omedvetet, från den vi bekänner oss till. Vi kan säga oss tro på en Herre som är kärleksfull och mild och ser oss med goda ögon. Detta vet vi ju är sant!
Men samtidigt kan vi kämpa med en efterhängsen känsla av otillräcklighet och att den gudomliga blicken också är sträng och ogillande. Det blir ett skav i själen, och många av oss behöver därför om och om igen få höra att Jesus älskar oss och att vi ÄR tillräckliga.
Men detta är ju inte hela evangeliet. Det är en grund vi behöver ha att stå på, men det kan ta lång tid att komma över det här skavet, och det går inte att vänta tills alla kommit dit. Det är, liksom mycket annat i livet, en process som får fortsätta parallellt med att vi går vidare med det Herren vill att vi ska växa i.
Med detta sagt, hoppar vi rakt in i det som utgör startpunkten idag. Det var tänkt att komma direkt efter förra årets grundläggande tal om våra gudsbilder, men det tog tid för det att mogna. Ni kommer att förstå varför det var viktigt att börja med gudsbilden, för detta är inte helt lättsmält.
Min arbetstitel har varit: ”Dags att växla upp!” Det är kanske inte helt uppenbart, men när jag såg att temat för idag är Jesus förhärligad så tyckte jag det passade rätt bra ihop. Ni kan ju klura lite på den kopplingen vid fikat sen.
Vi läser från Uppenbarelseboken kapitel 2 verserna 1-5:
”Skriv till ängeln för församlingen i Efesos: Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som vandrar bland de sju ljusstakarna av guld: Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet. Jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull utan att tröttna. Men jag har en sak emot dig: att du har övergett din första kärlek. Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om och gör dina första gärningar. Annars, om du inte vänder om, kommer jag till dig och flyttar din ljusstake från dess plats.”
Vi kan fundera över vad det var som hade hänt i Efesos, sedan Paulus skrev sitt brev till församlingen där. Det är ju ett av breven vi gärna läser som uppmuntran, och även om det är fullt av uppmaningar angående det kristna livet så kommer dessa ur en tacksamhet och glädje över efesiernas tro. Det verkar som om allt i stort sett var bra.
Budskapet som Johannes får är ju också i grunden uppmuntrande. Herren ser allt arbete man gör och uthålligheten i det. Och han ser hur noga man är med läran. Man urskiljer det falska och dras inte med i de onda andarnas läror genom apostlar som inte är apostlar.
Så här långt läser vi väl gärna in oss själva också. Och det tror jag att vi får göra. Men så kommer då detta som Gud har emot församlingen, att den övergett sin första kärlek. Det är ju inte lika roligt att få höra.
Men vad innebär det? Det handlar tydligen inte om känslor, som man skulle kunna tänka sig om man jämför med den första kärleken mellan människor. Det finns en beröringspunkt där, och jag kommer till den. Men här är det fråga om Agape, och det är den ursprungliga agape-kärlekens gärningar som Gud vill se församlingen göra igen.
Innan jag går vidare på det spåret, några ord om ljusstaken. Detta är alltså konsekvensen om efesierna inte lyssnar och tar till sig allvarsorden. Gud ska komma och flytta ljusstaken. Detta handlar, som jag förstår det, inte om människornas frälsning. Nej, ljusstaken står för församlingen som sådan och dess roll i samhället.
När ljusen brinner som de ska, sprids evangeliets ljus och människor dras till det. Att Gud flyttar ljusstaken tror jag betyder att församlingen mister Andens kraft och förlorar sin relevans. Folk slutar komma, församlingen krymper och hur man än kämpar på med verksamheterna händer inte så mycket. Få blir frälsta, inga stora under sker. Guds nåd är inte slut, han möter fortfarande på ett personligt plan. Men församlingen som helhet tynar bort.
Men åter till gärningarna då. Vilka är den första kärlekens gärningar? Och vad kännetecknar den första kärleken, om det inte handlar om känslor?
Jag tänker tillbaka på min egen erfarenhet. När jag blev pånyttfödd i tron på Jesus, då var det en omvälvande upplevelse. Jag kände verkligen att något nytt tagit sin början – som det står i 2 Korintierbrevet. 5:17:
”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”
Helt klart hade jag drabbats av den första kärleken. Guds första kärlek till mig – och min första, jublande respons. Och om jag då ska försöka hitta något utmärkande med vad jag gjorde under den här tiden så är det egentligen inget som var annorlunda mot hur det är idag. Det finns ingen särskilt ”gärning” som jag blir påmind om.
Men något är ändå annorlunda nu, och det gör mig ledsen att inse det. Jag tror att många av er som gjort denna resa kan känna igen er. Det är inte samma eld som då. Inte lika mycket av allt. Inte det brinnande engagemang som lämnade lite eller ingen plats för distraktioner och tidsfördriv.
Det är här jag vill komma tillbaka till den mänskliga förälskelsen, och ett fenomen som jag tycker beskriver väldigt bra vad det handlar om:
För visst är det så här – du som någon gång varit riktigt kär – att när man väl funnit och blivit funnen av den mest fantastiska personen i världen, och det känns som man ska brisera av ren lycka, då funderar man inte över hur mycket av sin tid och sitt engagemang man vill satsa på relationen. Man mäter inte. Det får kosta vad det kostar. Man är beredd att ge allt som står i ens makt för att få vara tillsammans.
Det var ungefär så det var också i relationen till Jesus, den första tiden. Och jag tror alltså att ni som varit där känner igen er. Vi fick helt enkelt aldrig nog av Hans närvaro och tilltal, genom Bibeln, bönen och gemenskapen med syskonen. Och var vi inte brinnande i vår önskan att få berätta för andra om detta vi funnit?
Givetvis går tanken också till den första församlingen i Jerusalem. Det är ju ungefär samma historia där. Vi läser de välkända verserna i Apostlagärningarnas andra kapitel:
”Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.”
Man mäter inte … Detta var det som kom för mig när jag funderade över vad som utmärker den första kärleken. Alltså inte egentligen några särskilda, konkreta aktiviteter, utan mer en attityd. Ett ord i Skriften som kan sammanfatta det hela är: Hängivenhet. Vi har det i direkt tilltal från Gud hos Profeten Jeremia, där andra kapitlet börjar så här:
”Herrens ord kom till mig. Han sa: Gå och predika för Jerusalem och säg: Så säger HERREN: Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid och
följde mig i öknen, i landet där man inte sår.”
Det som följer sedan är en lång domspredikan. Ord och inga visor! Inte bara för den tappade hängivenheten hos folket, utan för att man glömt förbundet med Herren och istället hängett sig åt avgudar.
När Johannes uppmanas skriva brev till Efesos är det inte in i en lika allvarlig situation. Efesierna gjorde ju så mycket som var bra, de arbetade uthålligt för det goda. Men de hade förlorat sin hängivenhet, och det riskerade att leda till församlingens förtvinande, utan ljusstake.
Här passar det att tänka på Marta och Maria, i Lukasevangeliet 10 från vers 38:
”Medan de var på väg kom Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem. Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Marta däremot var upptagen med alla förberedelser, och hon kom fram och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig att sköta allting själv? Säg nu till henne att hon hjälper mig.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du bekymrar dig och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.”
Det Marta gjorde skulle VI nog inte se som onödigt. Hon förberedde måltiden de skulle ha när Jesus hade talat färdigt. En god tjänst för Jesus och lärjungarna. Men hennes fokus och prioritering var fel, därför missade hon det verkligt goda och nödvändiga.
Den här budskapet har alltså mognat under lång tid, men hur mycket som verkligen är från Gud är det som vanligt upp till var och en att pröva. Kanske har det inte alls bäring på just ditt liv.
Alla har ju inte heller gjort den erfarenhet det handlar om och då finns inget att vända tillbaka till. Då finns istället detta stora att se fram emot och våga ta steget in i. Avgörandet att följa Jesus, med den glädje och särskilda kraft som kommer med Guds heliga Ande.
Men om det då är så att även vi – så många av oss som det gäller – har kommit bort från vår första kärlek och den hängivenhet som utmärkte den, hur har det gått till? Det var ju ingenting vi valde medvetet, eller hur?
Jag tänker att vi kan spalta upp orsakerna i tre huvudområden:
1. Livets omsorger.
Många av oss hade vårt stora gudsmöte och avgörande frälsningsupplevelse i unga år, med den frihet det innebar att t.ex. sitta uppe halva nätterna i bönemöten. Sedan gick vi undan för undan in i allt det som utgör människors vanliga liv, med familj, hus, yrkeskarriär och alltihop. Massor av projekt som krävde mer och mer tid.
Var då detta fel? Ska vi inte kunna leva normala liv? Jovisst, men vad ÄR ett normalt liv? Här påverkas vi av världens sätt att tänka och dras med i det på alla möjliga områden. Och när vi så överhopas med omsorger, och nu dessutom ständigt översköljs av information i alla kanaler, då sugs kraften ur oss. Jesus beskriver det i liknelsen om mannen som sår himmelrikets frön, här från Lukasevangeliet 8:14:
”Det som föll bland tistlar är de som hör ordet men som allt mer kvävs av livets bekymmer, rikedom och njutningar och aldrig bär mogen frukt.”
2. Kampen mot den gamla människan.
”I hoppet är vi frälsta”, skriver Paulus i Romarbrevet 8:24. Vår ande är alltså pånyttfödd, men resten (det Skriften kallar ”köttet”) är kvar under dödens makt, med allt vad det innebär av svaghet, sjukdomar och till slut den fysiska döden – men också ett motstånd mot det Gud vill. I Galaterbrevet 5:17 läser vi:
”Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill.”
Vi har alltså en kamp inom oss själva. Den pågår dygnet runt, mer eller mindre intensivt. Här är inte heller själafienden till någon hjälp, han ser till att utnyttja varje tillfälle när vi är svaga på något område. Att ständigt, i kraft av den fria vilja vi har, säga JA till Guds vilja och Nej till det andra – det är klart att det blir tröttsamt i längden!
3. Kampen mot luftens makter.
Djävulen och hans armé står oss alltså emot med hjälp av våra inre svagheter. Men vi blir också attackerade utifrån på alla möjliga sätt. Efesierbrevet 2:2 beskriver fienden som ”härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn”. Detta är alltså något som ständigt omger oss, som själva luften.
Men vi är inte försvarslösa, i kapitel 6 från vers 10 får vi veta hur vi står emot dessa makter:
”… bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.”
Vi är alltså i krig! Det är olustigt att tänka på, men att blunda för det är INTE rätt strategi. Vi måste acceptera att detta är verkligheten. Den onda andevärlden finns, liksom den goda. Och är vi då ständigt utsatta för ett andligt bombardemang – och motstånd och förföljelse från människor som tjänar det onda – ja, åter igen, det är klar att det blir tröttsamt!
Vad gör vi då när orken tryter? Vi blir förmodligen mer benägna att rationalisera och kompromissa. Och vi låter oss lättare distraheras av allt ovidkommande som sköljer över oss. Med tiden kanske vi också drar oss undan alltmer, vänder oss inåt och ger bara så mycket i arbetet för Guds rike som vi känner att vi måste. Om vi alls orkar något mer än att hantera ett ständigt dåligt samvete.
Det är inte en rolig bild jag målar upp. Men det är viktigt att våga pröva sig själv mot den och se om det finns något i den som stämmer med hur vi har det. Utgångspunkten är att det inte finns någon fördömelse, alltså fällande dom, för den som är i Kristus (Romarbrevet 8:1) Men det finns en dom även för oss. Vi läser i första Petrusbrevet 4:17:
”Tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus. Men om den börjar med oss, vad blir då slutet för dem som inte lyder Guds evangelium?”
Detta är ingenting att vara rädd för, det innebär bara att vi ställs inför sanningen om vårt liv. Men vi behöver ta det på allvar. Herren vet hur vi har det och varför vi hamnat där vi är, och om vi känner ett sting i hjärtat när vi ärligt låter vårt liv genomlysas, då är Anden också där för att hjälpa i den förändring som kan behövas.
(Sång, Jenny Nilsson)
Vi återvänder till detta med livets omsorger och bekymmer som kväver den goda säden. Frågan var vad som är ett normalt liv, som vi inte ska behöva avstå ifrån när vi följer Jesus.
Om vi ser ut över världen, kan vi konstatera att det normala skiljer sig väldigt mycket från plats till plats. Och vi behöver inte gå till det extrema, som Gaza, SydSudan, Yemen, eller krigets Ukraina. Även där folk lever sina liv i godan ro ser det på många håll mycket annorlunda ut än här hos oss.
Är vi helt ärliga och klarsynta, inser vi lätt att vårt ”normala” är extremt i ett globalt perspektiv, med vårt groteska materiella överflöd, och vår individualistiska kultur. Livet kunde uppenbarligen bjuda på kvävande omsorger även i biblisk tid, men vi lär ha det i kubik. Minst.
Vi vet att livet som Jesu efterföljare kräver uppoffringar. Frälsningen är gratis, ja. Jesus har betalat priset och vi erbjuds att ta emot som en gåva. Men det vi tar emot är – för att nu bli kvar i Jesu liknelse – ett frö, och det behöver god jord och omvårdnad för att växa och ge frukt. Därför måste vi vara försiktiga så det inte kommer in ogräs på vårt hjärtas odlingslott.
Men vad som är ogräs varierar från person till person. Därför blir inte alla uppmanade att sälja allt de äger och ge åt de fattiga, som den unge mannen blev i Markusevangeliet 19:21. Alla måste inte heller ge upp sina karriärer och fritidsintressen. Allt är inte till hinder för livet med Jesus.
Men vi måste alla sätta oss själva i andra hand och låta Herren råda över vad vi kan engagera oss i och vad vi kan investera våra resurser i. Allt är inte bra för oss, även om det kan verka oskyldigt. Och allt tjänar inte vare sig vår egen utveckling eller det större arbetet för evangeliet. Som det står i 1 Korintierbrevet 6:12:
”Allt är tillåtet för mig men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag ska inte låta något ta makten över mig.”
I början av Hebreerbrevet 12 finns en uppmaning som jag ofta återkommer till i det här sammanhanget. Den handlar inte i första hand om att offra och ge upp saker, utan om vad som bör vara vårt fokus och själva drivkraften. Första versen lyder:
”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss.”
De vittnen som avses är ju de som räknas upp i kapitlet innan, som visar genom sina liv att det finns något framför oss som vi ännu inte ser men som vi genom tron kan veta är tusen gånger bättre än det bästa vi kan uppnå i det här livet.
Därför ger vi inte upp, även om kroppen skriker efter att få sluta springa. Vi slänger istället ifrån oss den barlast vi fortfarande släpar på, så att krafterna räcker till upploppet och målgången – och den väntande segerkransen, den som alla får eftersom vi inte tävlar mot varandra utan mot allt detta andra som vi varit inne på.
Kolosserbrevet 3:1-3 handlar också om att ha fokus på målet, och förstärker det hela mer genom att påminna om att vi faktisk redan har gett upp vårt gamla liv för Guds rikes skull. Detta som är så svårt för den gamla människan att acceptera:
”Om ni nu har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden. Ni har ju dött, och ert liv är dolt med Kristus i Gud.”
Vi har dött. Det är drastiskt, men det ger också rätt perspektiv på Jesu ord i Matteusevangeliet 16:24-25. Att det han säger där om att mista sitt liv inte främst handlar om martyrskap, även om det genom historien gått så långt för somliga, utan om att vi som lärjungar lämnar över rodret och lever resten av livet efter Guds vilja:
”Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det.”
Så, det finns en kostnad för att följa Jesus. Men vi tror att det är värt priset! Vi märker det redan i det här livet, när Gud välsignar oss på alla möjliga och omöjliga vis. Men vi har ju också detta fantastiska mål som vi är på väg mot: Det eviga livet tillsammans med vår älskade Skapare och Herre.
Och vad har vi egentligen för alternativ? Den sökare som idag botaniserar på det nyandliga smörgåsbordet kan absolut hitta mycket som verkar mer attraktivt. Men vi som upptäckt vem Jesus är, vi får hålla med Petrus i Johannesevangeliets sjätte kapitel. Jesus frågar där lärjungarna om de också tänker lämna honom, som många av de andra hade gjort när de tyckte att hans undervisning blivit alltför extrem.
Petrus säger: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige.” …
Tanken med min arbetstitel, dags att växla upp, var att tiden börjar bli kort och vi behöver göra oss redo att möta den sista fasen i Guds frälsningsplan – den som föregår Jesu återkomst i härlighet.
Jodå, jag vet att det har sagts många gånger genom historien. Redan de första apostlarna verkar från början ha trott att återkomsten var bara runt hörnet. Men jag tror, och jag är inte ensam om det, att det faktiskt börjar dra ihop sig nu. I Matteusevangeliet 24 och Markusevangeliet 13 har vi de tecken som Jesus räknar upp:
– Krig: folkgrupp mot folkgrupp, nation mot nation.
– Svält och jordbävningar.
– Kristna som blir hatade av alla folk, och får lida och blir dödade för sin tro.
– Ökad laglöshet och kärlek som kallnar.
– Falska frälsare och profeter – som gör under och tecken och bedrar många.
Det mesta av detta har världen i någon mån sett förut. Jag har inte fördjupat mig i statistiken, men vad jag förstått har det blivit mer och mer av allt. Och jag tror det är på väg att eskalera. Inte minst för att vi ser hur förutsättningarna för det onda dramatiskt har förändrats under bara de senaste decennierna. Jag tänker då särskilt på datorteknikens explosiva utveckling, med Artificiell Intelligens, AI, som något av kronjuvel.
Man kan säga mycket om varje punkt på listan, men jag vill särskilt lyfta en. Den är rykande aktuell: De falska apostlarna! Jesus nämner visserligen inget om just apostlar här, men han gör det i Uppenbarelseboken. ”Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det”, läste vi.
Vi ska alltså pröva – var och en som träder fram som lärare i kristen tro. Apostlar och profeter, och alla som säger sig ha en särskild smörjelse. Och vi behöver varna varandra om vi hör att det är ett annat evangelium som predikas.
Jag vet att alla inte gillar det sista. Man tycker att vi inte ska kritisera. Men jag säger detta frimodigt för jag har själv sett på nära håll denna sommar att även den som varit kristen i många år kan dras in i villfarelse av stark undervisning med spektakulära under och tecken. Och är det då ett falskt evangelium och en smörjelse, det vill säga en ande, som inte kommer från Gud, kan det gå riktigt illa.
Hur känner vi då igen en falsk profet eller apostel? Genom kunskap och den helige Ande. Alla vi som är döpta i Jesu namn har ju fått den helige Ande som gåva. Det har vi svart på vitt i Apostlagärningarna 2:38.
Så Anden finns inom oss och med den hela Guds fullhet. När vi då möter den falska undervisningen, kan vi genom Anden känna ett obehag inom oss, även om vi inte kan sätta fingret på exakt vad som är fel. Den känslan går ofta att vifta bort, men vi ska ta den på allvar. Särskilt om det ser ut att ske stora under och tecken i sammanhanget.
Men vi behöver också kunskap i Guds ord, för att kunna skilja ut det falska från det sanna. Hosea 4:6 säger: ”Mitt folk går under av brist på kunskap.” Här är en anledning till att växla upp – och återvända till den första tidens hängivenhet, med den längtan efter Guds ord som drev oss att läsa i timmar snarare än minuter.
Jag ska avsluta med några meningar från en anteckning jag gjorde i veckan, sent en kväll. Det är med viss tvekan, för det blev helt ofiltrerat. Jag hade nämligen tagit en sömntablett strax innan, och den kan ställa till det om man inte går direkt i säng. När jag nästa morgon såg vad jag skrivit, tänkte jag: ”Detta kan jag då INTE läsa i kyrkan!” Men nu gör jag det ändå, för jag fick ett bibelord till mig sen som kändes som en bekräftelse på det jag skrivit i mitt halvsovande tillstånd. Ni får förstås pröva det liksom allt annat. Så här skrev jag:
Vi lever som församlingar i Sverige väldigt långt ifrån hur det borde vara, men vi har klarat oss länge på grund av att tiderna varit lugna och samhället ordnat. Nu håller det på att förändras och vi behöver hjälpas åt att ta oss igenom de mycket svåra tider som ligger framför oss.
Vi har inte längre råd att LEKA kyrka (som sagt, detta är ofiltrerat – och dessutom en lek med ord), vi måste börja LEVA kyrka – enligt biblisk förebild.
Vi behöver leva mycket närmare varandra och träffas i princip varje dag. Inte som i kollektiv, men närmare än nu. Framförallt närmare i själen.
Vi behöver få fatt i den helige Andes gåvor, till beskydd och seger mot fiendens attacker.
Vi behöver skapa så trygga och nära relationer att vi vågar bekänna och få hjälp för våra synder.
Och så bibelordet då, 1 Petrusbrevet 4:7-10:
”Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.”
AMEN
Lars Bergman 