Det var främst två saker som kom för mig när jag tittade på dagens texter. Det första var att mellanrummet lärjungarna här befann sig i, mellan himmelsfärden och det utlovade andedopet, var helt annorlunda än det de nyligen varit i, mellan korsfästelsen och uppståndelsen.
Då hade de varit förtvivlade av sorg, och också så rädda för judarna att de låst in sig.
Nu var de uppfyllda av helt andra känslor. Jesus hade visserligen än en gång tagits ifrån dem, men den här gången visste de att det inte var för alltid. ”Er sorg ska vändas i glädje”, hade han sagt i sitt avskedstal. Och det gjorde den med besked.
Men var det enbart glädjen som fick lärjungarna att hålla ihop under ständig bön, i väntan på Anden? Vi återkommer till det.
Det andra jag stannade för var att Bibeln envisas med att ge oss två till synes oförenliga bilder av Gud, samtidigt fruktansvärd och kärleksfullt mild. Vi läste om Elias möte med Gud på Horeb. Där var det i den stilla susningen Gud kom, ja, men innan dess bjöd han på en kraftuppvisning som är svår att föreställa sig.
Dessutom hade Elia i kapitlet innan, när han utmanade de 450 Baalsprofeterna, sett Guds eld slå ner och inte bara uppsluka hans offer utan till och med stenarna han byggt altaret av. Det var en maktdemonstration som fick allt folket att falla ner på sina ansikten och utbrista: ”Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud!”
Det är en historia här som går igen. Det var på samma berg Gud mötte Mose efter uttåget från Egypten, och även då bjöd Gud på en ödmjukande uppvisning. Eld, rök, jordbävning och basunljud. Han till och med talade så att allt folket kunde höra, när han gav dem de tio buden.
Men folket kände inte bara ödmjukhet. De blev dödsförskräckta. Vi läser i 2 Mosebok 20:
”Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg det, bävade de och höll sig på avstånd. De sa till Mose: Tala du till oss så ska vi höra. Men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.” Men Mose sade till folket: Var inte rädda! Gud har kommit för att sätta er på prov, och för att ni ska frukta honom så att ni inte syndar.
Ok, så den här gången dundrade Gud på för att visa att han är helig GUD, och lära folket hur viktigt det var att verkligen hålla sig till buden han gett dem. I mötet med Elia var det kanske snarare för att påminna honom om att det fortfarande var HERREN som hade all makt, det Elia verkade ha glömt bort i sin trötthet efter händelsen med Baalsprofeterna och det dödshot han därefter fått av drottning Isebel.
Detta kan vi möjligen förstå. Men sen har vi de tillfällen när Gud inte bara visar sin makt för att ödmjuka, utan faktiskt dödar människor. Ett exempel finns i 3 Mos 10, där det berättas om när två av Arons söner rundade reglerna för hur ett rökelseoffer skulle bäras fram, med det resultatet att de blev dödade på fläcken av Herrens eld.
Ett annat exempel har vi i 4 Mos 16. Här hade några män tröttnat på att ha Mose som ledare, och de drog med sig 250 furstar och ansedda män i ett uppror.
”Nu får det vara nog!” sa de till Mose och Aron. ”Hela församlingen är helig, varför upphöjer ni er över HERRENS församling?”
Det här slutade inte bra för dem som lett upproret. Herren lät jorden rämna under dem och de föll, som det står, ”levande ner i dödsriket”. De övriga 250 blev förtärda av Herrens eld. Fruktansvärt, eller hur? Men det stannar inte där. Dagen efter anklagade hela menigheten Mose och Aron för att ha stått för dödandet. Herren svarade då med en hemsökelse och när dramat var över låg ytterligare 14.700 personer döda.
Kanske är det inte så konstigt om en och annan bibeläsare kommer fram till att GT och NT inte kan handla om samma Gud… Men som de flesta vet refererar NT till GT även när det gäller Guds eld och straffdomar, så vi kommer nog inte ifrån att det är samma Gud.
I Hebreerbrevet 12 beskrivs Gud som en förtärande eld, och det är ett citat från Moses sista tal till folket innan han skulle dö. När han uppmanade till att inte glömma förbundet man ingått med HERREN.
I Filipperbrevet 2 sägs inget om Guds eld, men vi uppmanas att arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning.
Och så har vi ju också Jesu egna ord. I Matteus 10 säger han – till sina lärjungar:
”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta istället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.” …
Det här är ju inte helt lättsmält. Jag tänkte länge att det skulle koka ner till att fruktan för Gud enbart handlar om att vi i vår fallna natur inte klarar av att komma nära den Gud som är helig och som har kraft att skapa ett helt universum. Liksom vi inte kan komma nära en oskyddad högspänningsanläggning och berätta om det efteråt. Vi måste följa alla skyddsrutiner för att inte dö. Av ett elöverslag, eller av Guds helighet.
Detta är visserligen sant. Men det är inte hela sanningen. Det handlar inte bara om vad Gud ÄR, utan också om vad han bestämmer sig för att GÖRA. Och även om det finns en skillnad mellan att frukta Gud innan och efter Jesu försoningsverk, så är inte gränslinjen knivskarp. Även i GT hittar vi människor som umgicks med Gud utan att vara skräckslagna. Och även i NT gör Gud hemska saker, som när Ananias och Safira i apostlagärningarna 5 föll döda ner efter att ha ljugit för församlingen.
Och detta att förgöra i Gehenna, eller helvetet som det kallas i Bibel 2000, det verkar ju också vara något som Gud aktivt gör – eller i alla fall kan göra.
Jag ska försöka knyta ihop den här delen nu:
I det gamla förbundet började Gud alltså med att tala ut lagen med hög röst. Alla hörde den. Men orden gick inte in i deras innersta och förändrade dem. Därför kunde lagen inte bli något annat än en sträng övervakare, och det var oundvikligt att rädsla för straff blev den drivande kraften för ett rättfärdigt liv i lydnad.
Sedan kom då Jesus, med det nya förbundet som bland andra Jeremia hade fått profetera om. Vi läser i kapitel 31:
”Se dagar ska komma, säger HERREN, då jag sluter ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte som förbundet jag slöt med deras fäder … Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud och de ska vara mitt folk.”
Gud var aldrig nöjd med det gamla förbundet. Han hade skapat människan för att leva i en innerlig och på allt sätt tillfredsställande gemenskap med honom, och det var en omätbar katastrof när synden kom in och gjorde den gemenskapen omöjlig. Att sedan till och med behöva ta bort någon från jorden, en människa han en gång gett liv men som helt spårat ur – det var inget han ville. Vi läser i Hesekiel 18 – och låt nu orden riktigt sjunka in:
”Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren GUD. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva.”
Så när de 14 700, plus 250 och några till, dog som vi läste nyss, då var det inte en stingslig despot som i överdriven petighet med detaljer släppte lös sin vrede. Det var något som Gud i sin vishet, och med sorg, såg sig tvungen att göra för att få slut på den upproriskhet som spridit sig som en cancer och hotade att förgöra hela församlingskroppen.
Något liknande tror jag det var med Ananias och Safira. Vi kan tycka att det inte var så farligt, det de gjorde när de sålde sitt hus, gav pengarna till församlingen och bara ljög lite grand om att det var hela summan fast de hade tagit undan en del för sig själva. Det sista var inte fel, det fanns inget tvång att ge allt. Men lögnen, och det som låg bakom att de valde att ljuga – tydligen var det något som riskerade att skada hela församlingens relation med Herren så svårt att det inte kunde få passera.
Vi kan förstås inte veta hur Gud tänker i allt. Hans tankar och vägar är högre än våra.
Men vi försöker förstå. Och vi kan få bilder och liknelser till hjälp. En sådan kan vara att människans upproriskhet är som en svår, smittsam sjukdom, och i vissa känsliga lägen går det inte att ha de sjuka kvar bland ännu friska, de måste flyttas någon annanstans.
När Gud skulle gå med folket till det utlovade landet och vara mitt ibland dem, det var ett sådant läge. Likaså när den kristna församlingen var nyfödd och den helige Andes närvaro betydligt mer påtaglig än jag tror någon av oss upplevt – då fanns inte utrymme för att framhärda i ens en liten synd mot denna Sanningens Ande.
Jag ska strax avsluta. Men först det jag skulle återkomma till, lärjungarna i mellanrummet. Vad kände de? Vad drev dem att hålla ut tillsammans i bön? Att de var glada vet vi. Och vi kan lätt tänka oss att de var förväntansfulla. Det var en aktiv väntan. Jag tror att bönen i det läget kom naturligt, och den ville inte ta slut. Men fanns det något mer?
Ja, vad visste de om det de väntade på? I sitt avskedstal hade Jesus berättat om Hjälparen, Sanningens ande, som skulle vittna om Jesus och förhärliga honom. Och som skulle lära
dem allt och påminna om allt som Jesus sagt. De kanske inte förstod helt, det gjorde de ju sällan. Men det lät nog helt ok.
Sedan fick de också veta att det var ett dop i helig Ande som de skulle få vara med om. Och i detta dop skulle de få kraft från höjden och bli Herrens vittnen. ”Johannes döpte med vatten”, sa Jesus. ”Men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande.”
Nu började säkert tankarna snurra, när de kopplade ihop detta med sådant de redan visste. För som israeliter hade de förstås kunskap om folkets historia, och särskilt då uttåget ur Egypten och laggivningen på Guds berg, där HERREN hade visat sin makt på ett så fruktansvärt sätt. De kunde säkert också berättelsen om Elias möte med Gud.
Kanske tänkte de även på vad Johannes Döparen själv hade sagt om den som skulle komma efter honom? Att han skulle döpa i helig Ande och eld. Det var visserligen sagt till dem han nyss kallat ”huggormsyngel”, och Jesus nämnde inget om eld. Men allt sammantaget bör ha gjort lärjungarna ganska ödmjuka inför det de skulle få vara med om.
Men så var det ju också detta att de hade varit med Jesus. De hade sett honom brinna för rättfärdigheten när han skällde på fariséer och drev ut köpmän ur templet. Men mest hade de sett nåden i aktion och upplevt kärleken från Fadern. Därför tänker jag mig att den bävan de nog kände nu, inför det stundande andedopet, var annorlunda än den som folket vid Guds berg kände när röken lade sig runt toppen och basunerna började ljuda.
Och här är väl det som vi får ta med oss idag. HERREN är fortfarande en Gud att frukta och bäva inför. Men när vi lär känna Jesus, och tar emot den Hjälpare som han sänder, då tar vi emot Guds kärlek och det finns inte längre någon plats för rädsla i vår fruktan. Johannes skriver:
”Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärlek.” 1 Johannesbrevet 4.
Det vi fruktar är alltså inte straff för lagbrott. Vi fruktar och bävar inför att göra något som skadar den innerliga relationen med vår Herre. Den Gud vi lärt känna som KÄRLEK. Och då söker vi också ständigt att hålla den relationen levande. Vi gör det gärna tillsammans. I vår tillbedjan och i det som är församlingens uppdrag i världen – det Paulus formulerar så här i 2 Korintierbrevet 5: ”Vi vet alltså vad det är att frukta Herren, och därför försöker vi vinna människor.”
Vi kan också göra det i stillhet, i den inre bön som Susanne talade om förra söndagen. Där vi bara är inför Gud, utan att prestera något.
Detta är vårt mellanrum, i väntan på att Jesus ska komma tillbaka. Jag kommer snart, sa han. Snart är uppenbarligen en mycket längre period än ”några dagar”, som var det lärjungarna hade att förhålla sig till vid den här tiden. Men detta snart kan när som helst även för oss bli till några dagar, så vi behöver på allt sätt hålla oss redo.
Amen.
Lars Bergman 