Vårt dop – en upprättad gudsrelation

Jag ska inte hålla er i högspänning nu, utan direkt avsluta tankegången från min lilla cliff hanger för tre veckor sedan, när jag sa att det finns en koppling mellan en högspänningsanläggning och vår dopgrav.

Jag hade tänkt säga något lustigt om att det naturligtvis inte är fråga om en fysisk koppling. Vatten leder ju elektrisk ström, och ja, vi kallar det dopgrav … Men det finns inget lustigt i elolyckor. För ett antal år sedan omkom en elektriker i Oskarshamns kärnkraftverk när han skulle utföra service i närheten av ena generatorn. Det skulle vara strömlöst, men någon hade missat en punkt i proceduren. Istället för 0 volt var spänningen drygt 20.000 volt på det aktuella stället. När mannen kom tillräckligt nära dog han, förmodligen på fläcken, av ett överslag, en miniblixt.

Det jag var inne på förra gången var att Gud i sin helighet kan liknas vid en högspänningsanläggning, som vi fallna människor inte kan komma nära utan att dö. Detta var den verklighet man hade att förhålla sig till i gammaltestamentlig tid. Men med Jesus har har allt förändrats. Gud är visserligen densamme. Jakob skriver i sitt brev:

”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.”

Men tack vare Jesus kan vi nu inte bara komma nära vår himmelske far – vi kan till och med krypa in i hans famn. Relationen är återupprättad. Det är den goda nyheten i Evangeliet.

Det finns en intressant detalj i liknelsen med högspänning. Jag tänker då på det att under en speciell omständighet faktiskt går att ta i något som är strömförande och berätta om det efteråt. Om man nämligen inte på något sätt har kontakt med marken och alltså är jordad. Det finns skyddsutrustning och verktyg som isolerar så att man kan utföra service under drift. Men man måste veta vad man gör. Det finns inga marginaler för misstag. Precis som det var när Gud fanns i tabernaklet under ökenvandringen och präster och leviter gjorde tjänst efter de noggranna instruktioner de fått från Gud genom Mose.

Vad har då detta med dopgraven att göra? Jo, det som gör det farligt för en människa att komma nära Gud utan Jesus är, om vi håller oss till liknelsen med högspänning, att människan då är jordad genom den syndiga naturen. Och det är den kontakten, med det jordiska, som bryts genom dopet. På ett sätt kan man se det som att vi får den skyddsutrustning som isolerar oss från det farliga. Men det finns också en mer dramatisk beskrivning i Bibeln. I Romarbrevet 6 står det: 

”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi ska leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”

I andra Mosebok 33 läser vi om hur Mose frimodigt bad att få se Guds härlighet. Det fick han också, säkert så att han blev nöjd. Men Gud sa: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva”. Detta dilemma har alltså fått sin lösning genom att vi i dopet dör och uppstår tillsammans med Kristus.

Egentligen skulle jag vilja sluta här, och så kunde vi sitta en stund och bara låta de här orden sjunka in. Det var nämligen detta som kom för mig när vi hade dop i april och några personer som döpts tidigare fick berätta kort om varför de låtit döpa sig. I svaren låg bland annat att det hade känts naturligt, man hade växt in i det och det visade på en ny inriktning. Ett svar fastnade särskilt hos mig. Det var Bengt som sa att när han funnit tron och Herren drabbade honom, upplevde han sig manad att låta döpa sig, för att liksom skölja bort det gamla livet och bli en ny människa.

Allt detta var ju rätt och riktigt. Det enda jag tänkte att jag skulle vilja lägga till, var just ordet från Romarbrevet som vi nyss läste. Men sen fylldes det på med tankar, och det var både härligt och väldigt svårt …

Nu är ju detta att dö och uppstå med Kristus knappast den personliga erfarenheten vi gör. Det hör istället till teologin bakom dopet. Och det var där jag började gräva.

Men jag fick problem. För vilken ände jag än började nysta i, hamnade jag snart i det som blivit en så stor vattendelare i kyrkans historia – nämligen frågan om vad som är ett rätt och giltigt dop. Gäller barndopet inför Gud, eller måste dopkandidaten först kunna uttrycka och bekänna en tro på Jesus?

Och hur är det med Anden? Det finns tre begrepp: Döpas i den helige Ande, få Anden och bli uppfylld av Anden. Hur skiljer de sig åt? Och hur är Anden kopplad till vattendopet? Enligt Svenska kyrkans lära får barnet som döps den helige Ande fullt ut och behöver sedan inget särskilt andedop. Men Bibeln beskriver inte uttryckligen något dop av spädbarn, och det vi läser i Apostlagärningarna är inte konsekvent när det gäller hur och i vilken ordning saker händer. Ibland kommer Anden direkt i samband med vattendopet, ibland senare. Vid ett tillfälle sker det till och med innan det ens varit tal om något dop. Och det kanske allra mest halsbrytande, berättelsen i Lukasevangeliets öppningskapitel om hur Johannes Döparen blev uppfylld av den helige Ande redan i moderlivet. Detta är inte lätt att reda ut.

Det vi bör kunna enas om är att begreppen döpas i helig Ande och få helig Ande är samma sak. Och både detta och dopet i vatten är något som sker vid ett enda tillfälle. Den som fått Anden kan inte få Anden en gång till, för den går ingenstans. Det har Jesus lovat. Men sedan kan vi också bli uppfyllda av den helige Ande, och det kan vi bli när som helst och hur ofta som helst. Och med många olika uttryck och syften. 

Men det verkar alltså inte finnas en absolut rätt ordning i allt detta.

Till viss del har jag kunnat landa i att vi varken behöver eller kan ha full koll på hur Gud verkar. Det viktiga är att alla bitarna finns med i vårt kristna liv: Tro och bekännelse, dop i vatten och helig Ande. Men frågan om Andens eventuella koppling till ett barndop kommer jag inte förbi.

Min egen historia rymmer både barndop och ett dop på egen bekännelse, i Baptistkyrkan i Hallstahammar, där jag bodde med min familj när det begav sig. Men i mitt fall fanns ingen tydlig maning från Gud att ta mig ner i dopgraven. Jag hade redan vandrat med Herren och fått vara i funktion på många sätt i mer än fem år, och det hade aldrig funnits någon anledning att fundera över om jag var rätt döpt eller inte.

Nej, det var istället en oro som börjat växa i takt med att vissa saker i livet blivit allt svårare att hantera, och jag hade så småningom börjat tvivla på mitt barndop. Var det för att det dopet inte varit det rätta som jag nu upplevde nederlag? Men ingenting förändrades efter att pastor Jensen sänkt mig i Baptistkyrkans vatten. Jag upplevde inte att något gammalt hade sköljts bort. Och svårigheterna fortsatte som tidigare.

Vad var då skillnaden mellan mig och Bengt, som också döptes som barn men alltså kände sig manad till dopgraven efter att ha kommit till tro? Kan det ha varit det att jag aldrig kommit bort från tron? Den fanns där hela tiden, även om jag fram till jag var 22 inte levde som en överlåten kristen. Detta är en ny tanke. 

Till saken hör också det som hände ett halvår innan jag böjde knä för Herren. Den natten på Arlanda brandskola, när jag suttit i timmar och lyssnat till ett vittnesbörd om personlig gemenskap med Gud, och jag bara tyst för mig själv tänkte att detta vill jag ha, för att ett ögonblick senare plötsligt få uppleva hur jag blev genomsköljd som av en vattenström och tvättad på insidan. Och i det alldeles själaglad.

Att det var Andens verk är bortom allt tvivel. Men var passar den händelsen in i läran om frälsning, vattendop och andedop? Jag vet inte. Men det är en pusselbit. 

En annan viktig pusselbit fick jag genom den pingstpastor som undervisade i kyrkohistoria på ÖTH. Jag nämner att han var just pingstpastor eftersom det gör det hela lite extra roligt. Han var nämligen den som förklarade Luthers argument för barndopet så tydligt att det plötsligt framstod som alldeles självklart rätt. För att dopet till Kristus är Guds suveräna handling i nåd, och aldrig blir det så tydligt som när ett litet barn bärs fram och får ta emot gåvan utan att kunna göra något för att förtjäna den.

Men var kommer tro och bekännelse in här? Och min liknelse med dopgraven som jag inledde med – ett litet barn kan väl inte behöva dö och uppstå med Kristus? Förstår ni nu varför jag helst ville avsluta tidigare – detta blev ju svårt!

Vi har redan påmints om att Gud kan fylla ett barn med helig Ande redan i moderlivet. Detta ställer ju allt på ände. Hur kan någon som inte har den frälsande tron på Jesus bli uppfylld av helig Ande? För det har väl inte ett ofött barn? Tror det på något alls? Tänker det ens?

Svaret jag fick till mig, när jag ställde dessa frågor för en vecka sedan, var omtumlande. Det är säkert inte nytt för alla, men för mig kom det som en uppenbarelse. Svaret är att alla barn redan i moderlivet har en fullkomlig tro på Gud. Vilket inte är så konstigt när man tänker på hur de blir till. Psalm 139: ”Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet.” 

Kan man vara närmare Gud än så, någon gång under livet? Knappast. Är det inte därför Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för himmelriket tillhör sådana som de.”  

Att tro är att förtrösta, lita helt och fullt på den som bär och omsluter och ger näring. Det gör det lilla barnet. Det kan bara inte uttrycka det i ord som vi förstår. Men Gud förstår. Så, den sanning jag tycker mig se här är att barnet är fullt färdigt för dopets nådehandling av Gud, och inget barn skulle välja bort detta – om det ställdes inför det valet och kunde uttrycka ett svar. Som jag förstår det är därmed barndopet ett fullvärdigt dop, och något ytterligare dop behövs sedan inte.

Men detta är förstås inte en komplett doplära. Och jag ser en annan aspekt här. Att man som barndöpt har fråntagits möjligheten att själv uppleva och minnas sitt dop. Om man är i ett sammanhang där omdop inte praktiseras. Frågan är hur stor betydelse det kan ha. Den som levt ett liv långt från Gud, med många dåliga beslut bakom sig, kanske behöver markera både för sig själv och andra att man nu börjat ett nytt liv. Börjat vandra en annan väg.

Men hur blir det om man viker av från den nya vägen och faller tillbaka i gamla vanor – för att sedan komma tillbaka? Kan man då vila i att man fortfarande är döpt, eller känns det som att man behöver göra om dopet, för att få en ny, fräsch start? Här kan det visa sig att det medvetna dopet inte fungerar som markering riktigt som man tänkt.

Vad jag vill komma fram till, och som blir slutklämmen idag, är detta: Oavsett om vi döps som barn eller på bekännelse senare i livet, så är det fråga om en ren nådeshandling från Gud. Vi är enbart mottagare. Och hur viktigt dopet än är, utgör det ändå en väldigt liten del av ett kristet liv. Andligt sett dör vi och uppstår med Kristus. Men vi inser snart att vi i den uppståndelsen inte är särskilt lika Kristus. Att komma dithän är den stora delen av livet. Varje dag som vi får omvända oss, bekänna vår tro, sätta oss själva i andra hand och följa honom. Det som är den helige Andes fortgående och tålmodiga verk i oss.

När vi möter motstånd och frestas att ge efter. Och när fienden anklagar oss för att ha kommit ur nåden, eller vad det nu är som är vår svaga punkt. Då är det inte minnet av ett dop som gör att vi övervinner, utan det är i vår tro och ständiga bekännelse som segern finns.

Amen. (Och idag blir det ingen Cliff Hanger.)