Eller: När inget går som det var tänkt.
Den här berättelsen växlar mellan återvandringen efter en traumatisk upplevelse på kalfjället (kursiverad text), och en större berättelse om vandring i allmänhet, Gud och upprinnelsen till den här sommarens äventyr. Häng med i svängarna! (Upplevt och nedtecknat 1999.)
Klockan har hunnit bli halv tio på morgonen när jag rullar ihop tältet och fäster det högst upp på ryggsäcken. Jag ser mig om efter en sten att sätta foten på och häver så upp säcken på ryggen. Det sticker till i knät, jag drar efter andan. Nu gäller det!
När jag sakta börjar gå tillbaka mot sjöarna är det efter 36 timmars påtvingad vila. Det känns skönt att äntligen få göra något annat än bara ligga i sovsäcken och försöka hålla värmen, men samtidigt är jag orolig över mitt högra knä. Jag anstränger mig att ta ut alla rörelser så lugnt och naturligt som möjligt. Och jag tackar Gud för varje steg. Det blir mycket tacksägelse denna dag – det är ungefär 24.000 korta steg till landsvägen.
Mitt förhållande till friluftsliv, och framför allt då fjällvandring, har alltid varit komplicerat. Jag har gärna velat se mig som en riktig fjällräv, med utrustningen ständigt redo i garderoben och fjällkartorna slitna både av faktisk användning och av vinterkvällarnas många planeringsstunder. Men mer än en gång har jag återvänt från en vandring fast besluten att sälja ryggsäcken och aldrig mer utsätta mig för detta elände. Värkande rygg och höfter, mygg, ensamhet och dålig mat. Är de korta stunderna av hänförelse inför den storslagna naturen verkligen värda det höga priset? Svaret på den frågan gäckar mig fortfarande, jag vet bara att jag ständigt längtar tillbaka – när jag väl hämtat nya krafter i vår bekväma civilisation.
Den här hösten hade jag ställt siktet mot Abisko, nästan så långt norrut man kan komma i Sverige, åtminstone med järnväg. Det var många år sedan jag sist var i dessa trakter och jag kände en blandning av glädje och spänning när det stod klart att Gud var med mig i mina planer. Under förberedelsernas gång blev jag också alltmer fylld av tacksamhet.
Om man vill undvika mygg brukar september vara en bra månad för fjällvandring. Då har också den sparsamma vegetationen fått sina vackraste höstfärger, vilket för många är en viktig ingrediens i en lyckad vandring. Medveten om detta var jag lite bekymrad över att vara tvungen att förlägga min vandring till början av augusti. Risken fanns att myggen ännu skulle vara alltför mycket vid liv och god hälsa. Men jag försökte att inte tänka så mycket på det. Det skulle också visa sig att det inte fanns någon anledning till oro på den här punkten.
Efter ungefär en kilometer kommer jag fram till det kuperade området runt de små sjöarna. Små, branta kullar och täta videsnår gör det svårt att se den bästa vägen. Det här är stiglöst land, jag är utlämnad åt mig själv.
Jag går fortfarande mycket långsamt. Tänker noga på hur jag sätter ner och lyfter upp högerbenet. Om mina teorier stämmer, är det ett muskelfäste som blivit överansträngt då jag under vandringens början försökte avlasta hälsenan. Nu måste jag strunta i sådana dumheter och försöka gå normalt.
Jag harklar mig och börjar sjunga. Lite svagt till att börja med: ”Med jubelrop hälsar vi dig välkommen…” Det känns lättare.
Jag kryssar mellan videsnåren och försöker hålla en sådan linje över kullarna att jag inte ska behöva gå så mycket upp och ner. På något märkligt sätt går det mycket lättare nu än två dagar tidigare. Det är som om stigar plötsligt öppnar sig just där jag går fram. Jag sjunger starkare: ”Jeeesus, all ära är du värd …” Och för första gången på två dygn börjar det kännas som om Gud faktiskt finns och att han är med mig trots allt. Men jag har lång väg kvar.
Den svenska fjällvärlden sträcker sig inte så högt över havet som många andra områden i världen. Kanske är det därför som en del turister, både från södra Sverige och från kontinenten, råkar illa ut. De som är vana vid till exempel Alpernas vänligare sommaransikte tror kanske att Kebnekaise och Abisko ska erbjuda ungefär samma förutsättningar.
Men den svenska fjällvärlden är betydligt tuffare. Här växlar vädret snabbt; mitt i sommaren kan det bli minusgrader, snö och obefintlig sikt. Och regnar det ordentligt kan vanligtvis säkra vadställen bli direkt farliga. Det gäller att ha både kunskap och rätt utrustning.
Den här sommaren bjöd på alla sorters väder. Under några veckor i juli var det riktigt varm – och fullt av blodsugare – men det regnade också mycket och vattennivåerna var höga. Flera gånger hände det att fjällräddningen fick rycka ut och undsätta turister som spolats med i någon strid ström som de försökt vada över. I början av augusti var så temperaturen nere under noll på nätterna och de högsta topparna var täckta av snö. Det hade kunnat vara idealiska förhållanden – om inte min gamla dunsovsäck varit i så dåligt skick…
Jag inledde vandringen vid Kaisepakte, några mil sydost om Abisko. Tågen stannar inte längre vid den lilla hållplatsen så de sista milen från Kiruna hade jag fått åka buss. När den långa resan äntligen var slut var jag ivrig att komma iväg upp på fjället. Kanske gick det lite väl fort uppför den branta fjällsidan, för efter en stund kunde jag känna en svag men irriterande smärta i högra hälsenan. Jag försökte avlasta vadmuskeln så långt det var möjligt och när jag kom upp över trädgränsen hade besvären försvunnit. Trodde jag.
Efter åtta kilometers vandring stod jag inför den första riktigt breda jokken. När jag betraktade det strömmande vattnet tänkte jag på de olyckor som hänt tidigare under sommaren. Jag kände mig vankelmodig. Vattnet var uppenbarligen alldeles för djupt för mina stövlar och botten var dessutom full av stora, algbevuxna stenar. Leden var dåligt utmärkt på många ställen men här fanns det ingen tvekan om att den gick rakt över jokken. På andra sidan låg en renvaktarstuga och en liten kåta för turister. Den senare var mitt första delmål.
Jag gick några meter fram och tillbaka, tog ett par prövande steg ut i vattnet. Det kändes otäckt. Nej, det här var inget för mig, jag ville inte bli en siffra i fjällräddningens statistik! Förresten hade jag lämnat mobiltelefonen hemma.
Efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig slutligen för att istället gå runt de två små sjöar som matar jokken med vatten. Det skulle innebära en omväg på ungefär tre kilometer genom oländig terräng, men det verkade ändå vettigt. Är man ensam i fjällvärlden är det dumt att ta risker.
Egentligen hade jag kunnat nöja mig med åtta kilometer denna första dag. Mer hade jag inte räknat med när jag lade upp rutten. Men jag kände mig stark och ville gärna lägga ytterligare några kilometer bakom mig. Det skulle jag ju ha igen nästa dag.
Om jag hade vetat hur bittert jag skulle komma att ångra det beslutet – så till den grad att jag under två iskalla, sömnlösa nätter i mitt lilla tält fick kämpa med ren dödsångest medan snön rasslade mot tältet och mitt överansträngda ben värkte – då hade jag gärna slagit läger precis där jag var.
Men nu visste jag inte det.
Jag är ungefär halvvägs runt sjön, på min väg tillbaka. Videsnåren är högre här och det är mycket svårt att komma fram. Det gör ont i benet när jag måste böja knät och samtidigt belasta det. Jag försöker fortsätta med tacksägelsen, men halsen börjar bli torr och tankarna flyger hit och dit. Jag längtar efter att åter få sätta fötterna på asfalten vid Kaisepakte!
Långt borta ser jag två figurer ta ner ett silverskimrande kupoltält. De tycks ha övernattat just där som jag själv borde ha slagit upp mitt tält två dygn tidigare, intill vadstället. Jag undrar om de tänker gå över där eller om de ska följa mitt exempel och gå runt sjöarna. En stund senare ser jag dem komma emot mig. Det känns bra, jag är alltså inte ensam om att vara försiktig.
Det går knappast att beskriva lättnaden jag känner när jag rundat sjöarna och är tillbaka på leden. Jag hälsar på ännu en vandrare som tillbringat natten vid vadstället och nu står och prövar fiskelyckan i jokken. Han undrar om jag märkte att det haglade i natt. Jo tack, det gjorde jag!
Nu är det slut på videsnår och moras. Leden är en torr, ganska jämn stig över kalfjället, mot Kaisepakte i öster. Jag går snabbare men är fortfarande uppmärksam både på underlaget och mina rörelser. Jag är väl medveten om att jag inte har några marginaler.
När det värsta verkar vara över – bortsett från de sista branta kilometrarna ner mot landsvägen – börjar det kännas lite snopet att jag måste avbryta vandringen på det här sättet. Jag vet att beslutet var riktigt, det fanns ingen möjlighet att fortsätta. Men jag är långt ifrån mätt på fjällupplevelser. Jag stannar gång på gång och vänder mig om för att titta bort mot Nissuntjårro och Tjuonatjåkka i nordväst. De står där majestätiska, med snötäcket glittrande i det skarpa solljuset. Jag vet att den högsta av topparna ligger femton kilometer bort, men det är svårt att fatta. Avstånden förlorar sin mening i den här miljön.
Innan jag börjar den mödosamma nedstigningen från kalfjället, genom skogen av krokiga björkar på fjällets östsida, sitter jag en stund och ser ut över Torneträsk, nästan trehundra meter längre ner. På andra sidan reser sig fler snöklädda toppar som jag inte känner namnen på. Kartan räcker inte till.
Jag knaprar i mig det sista av mitt fjällgodis, en blandning av mandel och russin, tar några bilder med den lånade kompaktkameran och gör mig redo för den sista kraftansträngningen.
Den blir just så smärtsam som jag anat.
När inget går som det var tänkt… Rubriken kan nog användas av oss alla, i olika sammanhang. Här skiljer sig det kristna livet inte från det ”vanliga”. Vi gör upp planer, vi tar steg. Och vi upplever, i högre eller mindre grad, hur Herren är med oss. Men så kommer motgångarna…
Jesus sa en gång till sina lärjungar att de skulle ta båten och fara över sjön utan honom. De lydde – det fanns i den situationen inget tvivel om vad som var Herrens vilja – och rodde rakt in i en storm.
”Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt … När det så hade blivit afton, var han där ensam. Båten var då redan många stadier från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot.” (Matteusevangeliet 14:22-24)
Troligtvis for en och annan undrande tanke genom lärjungarnas sinnen den gången. De var inte mindre människor än vi. Men episoden slutar med att de böjer knä i tillbedjan inför Jesus, och jag är säker på att de alla växte i anden så att det knakade. För är det inte i prövningen som vi växer?
Själv fann jag ganska snart en lärdom av min fjällvistelse denna sommar. Det var inget nytt, men en viktig erfarenhet: att verklig tro inte har någonting att göra med vad man känner.
Jag vet att Herren ville att jag skulle åka; jag var också helt inriktad på att det handlade om att få vara ensam med honom. Annars har jag ingen som helst längtan till ensamheten – den står mig upp i halsen till vardags. Men jag hade tänkt mig det hela lite annorlunda: Jag skulle vandra fem dagar, sitta högt uppe på Kiellastjåkka, drygt 1800 meter över havet och likt Mose eller Elia ta emot ord från Herren.
Istället kom jag nu bara 12 kilometer upp på fjället. Jag fick under 36 timmar ligga stilla i mitt lilla tält, fullt påklädd i dunsovsäcken för att hålla värmen, med svår smärta i ena knät. Och trots alla böner hade jag aldrig den minsta förnimmelse av att Jesus var med mig. Det var dödsångest istället för härlighet.
Det enda jag i denna situation kunde göra var att gång på gång återvända till Jesu egna ord, hans löfte att aldrig överge mig. ”Torr” tro, utan en enda gnutta känsla. Inte förrän jag gjort det som under de nattliga timmarna i ångest kändes omöjligt – med stela fingrar tagit ner tältet och börjat gå – kom en vag känsla av närvaro. ”Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem …”
Visst är det härligt när Guds närvaro känns. Som när man kommer samman och prisar honom tills man nästan sprängs av Andens härlighet. Men det är inget att bygga livet på. Det byggs istället på erfarenheter liknande den jag berättat om.
Gud give oss alla sådana erfarenheter!
Lars Bergman 